|
|
25 - Båstad MarathonDatum: 30 juni 2012
På fredagkvällen arrangerades det ett mininarathon. Först ut var yngsta klassen, det innebar barn 2-5 år och 99 meter löpning. Starten blev lite skum, först tjuvstart, tjuvstartarna stannar upp, sen ett gå, sen en startsignal. Inte kostigt att Louise tvekade i starten. Men sen sprang hon. Ganska snart var hon både ikapp och förbi. Det var någon som försökte hänga med en bit, men sen var det Louise för hela slanten. Louise berättar själv om loppet: "Det var inte så långt, kortare än en raka eller sväng på Valla Arena. Jag startade så snabbt jag kunde sen fortsatte jag hela vägen in i mål. Det var några som tjuvstartade, men det gjorde inget för jag sprang förbi dem." Julius sprang 421 m i mellanklassen för 6-10 år. Det var trångt och gick fort, men Julius kom iväg bra. Sen höll han ett jämnt fint tempo och kom in som åtta i mål. I äldsta klassen 11-15 år så sprang ungdomarna 842 m. Gabriel tog täten i en tokrusning från start. Den höga öppningsfarten kostade dock och resten av loppet gick tungt. Gabriel lyckades ändå kämpa sig in på en fin andra plats. På lördagkvällen sprang vi minimarathon igen. Japp det arrangerades flera stycken, tre för att vara mer exakt. Vi valde att skippa den mitt på lördagen som avgjordes i Torekov. Jag hade liksom ingen möjlighet att skjutsa dit barnen samtidigt som jag sprang mitt eget lopp. Louise vann återigen. Julius lopp blev en flopp. Barnen sprang fel, och dirigerades sen än hit och en dit av speakern. Vilken placering Julius hamnade på i den soppan vet jag inte. Gabriel fick revansch och fick nu vinna den äldsta klassen, efter ett lite mer väldisponerat lopp. För min egen del, så blev ett helt vanligt marathon. Fast inte vilket som helst, det här var mitt 25:e marathon. Dagen till ära hade jag klätt upp mig i smoking. Helt rätt klädsel en sådan här dag tyckte jag. Tyvärr brände solen på rätt bra under loppet, vilket fick klädseln att ändå inte kännas helt rätt. Det blev lite för varmt helt enkelt. Egentligen var det inte särskilt varmt temperaturmässigt. Men vi hade haft det kallaste juni i mannaminne och det här var faktiskt den överlägset varmaste dagen på hela månaden. Så det kan också ha varit så att jag bara var väldigt ovan med värme. Och ovan med sol. Och eftersom det inte är så mycket skugga längs banan så blev det en hel del av den varan. Mellan 15 km och 35 km så kände jag mig rätt grillad. Iår så hade det gjorts några justeringar av banan. Start och mål hade flyttats till det mest naturliga stället vid hamnen och havsbadet. Minns att när vi sprang förbi första året så undrade vi varför inte målet låg här. Nu fick vi som vi ville. En annan fördel med att ha målet här var att man såg målportalen på långt håll. I Torekov så fick vi iår springa hela vägen ned till hamnen en bit längs med stranden, runda golfklubben istället för att springa rätt igenom. Sen fick banan gå en kortare väg för att kompensera lite. Det blev mer längs med havet och en del kostigar. Summan av ändringarna var att det blev någon extra backe och maran ändå jobbigare. Nu är det nog helt i sin ordning att kala den för en av Sveriges tuffare maror. Mitt mål för dagen var att fixa loppet under 4 timmar. Inte för att jag behövde, men tyckte att eftersom det var jubileum för mig så kunde jag inte med att bara göra vilken tid som helst. Eftersom jag tänkte hålla rätt hygglig fart i den inledande stigningen så valde jag att stå rätt långt fram i starten. När väl starten gick så tog jag täten. Man får passa på det är inte varje dag man leder i ett maratonlopp. Första gången för mig. Och den glädjen varade väl i en trettio sekunder, sen var det roliga slut och jag blev hopplöst frånsprungen. Jag körde på i ett hyggligt fort tempo uppför. Efter backen, typ efter 8 km, så la jag mig i ett 5 min/km tempo. Det kändes då rätt behagligt. Den fåtaliga publik som fanns ute på på landsbygden var mycket trevlig och hejade på. Flera hade tagit fram sina trädgårdsslangar och var snälla och bevattnade oss löpare. Mycket uppskattat, för solen stekte verkligen, så lite svalka var välkommet. Började känna att det här kommer bli tungt och eftersom jag nu abetat upp en rejäl tismarginal valde jag att släppa på tempot kring 18 km. Sen började det steka på ordentligt... Sänkte tempot ytterligare. Det gick ändå tungt. Den nya bansträckningen längs med Bjärehalvöns västkust avslutades med en rejäl backe. Nu började jag gå. Inte hjälpte det, trött var jag ändå och tungt kändes det. Tvingade mig att i alla fall jogga lite. Men det var tungt i solen och uppförsbackarna mot Hovs Hallar (banan går inte ända fram dit). Fick jordgubbar vid en av vätskekontrollerna på vägen upp, men var lite för trött för att uppskatta det. Gick flera gånger på vägen upp mot toppen som är liksom en förlängning av Hallandsås. Väl uppe så har tiden runnit bort. Inser att fyratimmarsmålet nu blivit en klar utmaning, och jag som hade så mycket marginal. Nu var jag tvungen att springa på för att kunna fixa det. Lyckade hålla rätt bra fart nerför den branta backen till Kattvik. Vid den vätskestationen så blev det våfflor med sylt och grädde, mums, och så nån liter vatten över huvudet, skönt. Tog väl några hundra meter sen hade vattnet avdunstat och man stektes igen. Jobba till nästa vätskestation, men farten sjönk ändå. Mer vatten, och ny ork. Men det tog bara några hundra meter så var den slut igen. Fortsätter det så här kommer jag komma i mål på en tid en bra bit över fyra timmar. Men jag orkar bara inte... En stafettlöpare kom ifatt med pigga steg. Försökte hänga på. Efter någon kilometer så släppte hon plötsligt på tempot och vips så var jag själv igen. Men nu hade jag obegripligt nog fått upp lite tempo, så det var säkrast att bara fortsätta. De sista kilometrarna in mot mål kändes bättre. Nu fick jag lite skugga av träden längs Skåneleden, och vips så gick det lite fortare igen. Det var en skön sträcka, vackert under träden, utsikt mot havet, och löpglädjen var tillbaka igen. Rundade en liten udde och där en knapp kilometer längre fram låg målet. Mötte några löpare. En frågade om jag ville ha hjälp in i mål. Trött som jag var tackade jag ja. Trodde typ att hon bara skulle heja, alternativt skrika på mig för att sätta lite fart på mig. Och visst fick jag något hejarop. Sprang vidare. Plötsligt en femtio meter senare rusar hon ifatt mig och säger nu kör vi. Upp i 800 m tempo dundrar vi på. Hon släpper med några hundra meter kvar. Tempot gick ner lite sista biten, men jag flög ändå in i mål med mycket bra fart. Nej, typiskt, jag glömde visst att tacka för draghjälpen. Plockar upp medaljen, statyetten eller vad man nu ska kalla det. Tar lite dricka (okej, rätt mycket). Hämtar överdragskläderna och beger mig tillbaka mot hotellet. Nej, jag glömde chipet... Efter lite strul är jag tillbaks vid vårt rum. Dags att fira med lite champagne.
| |
