70 - Båstad Marathon
Datum: 30 juni 2018
Min tid: 3:36:07
Väder: Solsken, 19-22 grader, 5m/s V
Båstad Marathon är en av mina absoluta favoritmaror. En som jag gärna återvänder till år efter år. Planen var trots detta att skippa Båstad Marathon i år. Jag hade nämligen planer att göra en bra tid på en halvmara samma dag istället. Tyvärr åkte jag på en mindre muskelbristning i samband med DM 1500m i mitten av juni. Formtoppningen inför halvmaran var bara att glömma. Jag kunde inte träna alls. Nu råkade jag provjogga några dar innan halvmaran. Det verkade som om jag höll ihop tillräckligt för att kunna springa, bara det inte gick fort. Okej ingen halvmara, men det skulle vara synd att missa Båstad, så jag efteranmälde mig. Satte ribban så där lite lagom högt, jag skulle göra mitt bästa Båstad Marathon.
Uppdrag i Båstad: Nytt personligt rekord på Båstad Marathon, dvs under 3.50.
Bankarta.
Ungefär samma bana som förra året. Den enda skillnaden var att den sista backen inte gick genom Norrviken trädgårdar, utan på vägen runt. Väldigt liten skillnad, och jag tror att det var till det bättre.
Banprofil 2018.
Fortfarande en jobbig bana.
Mellbystrand, med utsikt mot Båstad.
Jag hade tur att få tag på ett boende med så kort varsel. Fick bli det närliggande Mellbystrand.
Jag fick med mig en medhjälpare.
Gert-Inge och jag peppar inför start
Start 10.00, innan dess hämta nummerlapp och göra sig i ordning. Sånt gick väldigt lätt i Båstad. Sen var det bara att mingla med alla andra marathonfantaster.
Alla-kollar-sina-klockor-dags. Foto: Peter Trägårdh
Bara 42km kvar.
Fortfarande 42km kvar.
Uppför berget, 0-8km
Starten gick och jag försökte ta det vansinnigt lugnt. Det var jobbigt att låta alla
springa iväg. Första kilometern på 4.27. Hmm, det gick visst ändå lite för fort, så jag bromsade ytterligare.
Det gick dessutom uppför så det var säkrast att ta det lugnt. Andra kilometern på 4.34. Jag måste nog
in till verkstaden för att kolla upp bromsen. Nu var ju inte motorn helt pigg så resten av uppförsbacken gick
i femminuterstempo. Min upplevelse var att det var varmt, svettigt, vackert och roligt. Kände att jag hade ork att
se mig omkring och titta på allt det vackra.
8km på 39.33.
Nerför berget, 8-9km
Härlig utsikt uppe på toppen. Men nu bar det av nerför. Det gick inte att det lugnt hur jag än försökte.
Bromsen var ju som sagt trasig. 4.13 tog kilometern.
9km på 43.46.
Snygg stil på den där löparen. Foto Anette Tapper.
Snygg bild och snygg löpare, vi tar bilden en gång till. Eller vänta, det är ju inte samma bild. Foto Anette Tapper.
Vägen till Torekov, 9-21km
Blir ganska ensam längs vägen. Ser bara någon enstaka stafettlöpare. Gott om tid att spana på åkrar och
filosofera om livet med andra ord. Löpningen kändes bra. Höll stadigt under 4.50 per kilometer.
Valde att sätta ett nytt mål, under 3.30 i mål. Skulle gå lätt. In mot Torekov sprang jag om en marathonlöpare.
Jag var alltså inte själv på banan.
21km på 1.41.41.
Över stränder och genom kohagar, 21-30km
Det var vackert. Jag sprang helt själv, ingen löpare framåt, ingen löpare bakåt. Den där overkliga känslan att man inte alls var med i ett lopp kom smygande.
Jag sprang bara genom landskapet och sög i mig alla vyer och all doft. Men terrängen var jobbigare nu. Underlaget var blandat, sand, stigar och asfalt om vartannat.
Och lite småbackigt insprängt i det hela.
Efter några kilometrar orkade jag inte hålla under femminuterstempo. Jag blev långsammare för varje kilometer, jag gav upp alla mina mål. Lika bra att bara genomföra.
Inte samma njutning längre. Kilometer 26 gick på 5.26.
Sen kom räddningen. Jag hade andra löpare framför mig. Och på något sätt måste jag ha tagit in på dem. Ut växte hornen i pannan. Sen blev det så där magiskt.
Jag började springa snyggt och ledigt igen. Skuttade över stenar. Snabba, fina klättringar över gärdsgårdsstaket. Njöt av löpningen och landskapet igen.
Plockade löpare för löpare genom kohagarna. Eller, de var inte så många, bara tre. Men känslan att bara svischa förbi och känna att det gick lätt, den var fin.
Farten var rätt igen, under fem minuter per kilometer.
30km på 2.26.39.
Solen gasssade på som om man vore vid Medelhavet. Foto Anette Tapper.
Min trogna medhjälpare dök upp och hejade. Foto Anette Tapper.
Över berget igen, 30-35km
Mitt i en fårhage svängde banan höger och det blev tvärbrant. Förra året var det lerigt och halt dessutom.
Inte i år, i år var perfekt fäste. Jag tog det relativt lugnt uppför. Jag kom ju ihåg att det var en rätt kort passage.
Så ingen panik över förlorade sekunder här inte. Sen kom jag in på en traktorstig, nu var det dags att öka.
Det gick inte. Jag kände mig med ens jättetrött. Förökte pressa men inget hände. Såg att jag hade en löpare långt där framme.
Hjälpte inte heller. Krafterna hade tagit slut.
Det blev en lång och mödosam färd upp till toppen. Jag passerade visserligen den andra löparen, han var tydligen ännu tröttare.
Och riktigt smaskiga jordgubbar bjöd de på också. Riktigt gott, men hjälper inte mot total trötthet. Jag kämpade på. Minsta lilla
ansträngning fick mig att låta som ett gammalt lokomotiv. Pust, frust, pust...
Sen kom nerförsbacken. Den ner till Kattvik. När man slitit uppför vill man gärna ha igen det med en skön nedförslöpa. Inte
på Båstad Marathon. Här belönas man med en nerförsbacke som är värre än uppförsbacken. Tvärbrant. Ner kommer man ju alltid,
men här gör det ont. Dessutom kom löparen jag sprungit förbi farande förbi mig som ett skållat troll.
Nere i Kattvik fick jag mig min belöning för slitet, våfflor med grädde, sylt och färska jordgubbar. Mums.
35km på 2.55.07.
Tillbaka till Båstad, 35-42km
Vackert längs Bjärehalvöns norra strand. Varmt och eländigt tyckte jag. Slet och gnetade. Långsamt gick det. Men jag
ville få slut på eländet, så jag slet vidare. En väldigt platt och lättsprungen del av banan. Om man är pigg vill säga.
Sen när man är nästan framme så kommer en överraskningsbacke. Liksom bara för att knäcka en stackars löpare helt.
Kan säga att det var väldigt skönt att ha kommit upp. Bara lättsprunget kvar. In i Båstad bara två kilometer kvar.
Nerför en lång backe till havet. Sen sprang man på gångvägen längs med med havet. Underbart vackert. Här hade man kunnat stanna.
Men det gjorde jag inte. Jag sprang vidare och så småningom såg jag målet framför mig. Dagens vackraste syn!
42km på 3.36.07.
Var har jag hamnat?
Marathon nummer 70 i hamn, det måste firas.
Stranden vid målet. Det blev visst ett litet dopp i havet också.
Efteråt var jag inte nöjd alls. Jag trodde jag skulle klara målet utan problem, och borde inte ha behövt slita alls för att nå det. Nu fick jag slita massor, tog fullständigt slut, men ändå lyckades jag inte alls. Visst, bästa tiden för mig i Båstad, men jag måste ändå ge mig underkänt på uppdraget, för jag justerade det till under 3.30 och det klarade jag inte alls. Och känslan att inte orka något man tycker borde vara lätt, nej det kändes verkligen inte bra.