35 - Challenge Denmark
Datum: 13 juni 2015
Min tid: 14:06:27
Maratontid: 5:10:28
Väder: Regn, 14 grader
Challenge Denmark är alltså en triathlontävling. Men eftersom den avslutande löpningen är ett maratonlopp så kvalificerar sig hela tävlingen för den här listan. Själva maratondelen går i Billund, Legos hemstad. Och där valde vi att bosätta oss. Men först en liten varning innan jag berättar vidare. Ett långt lopp ger en lång berättelse. Extra långt blir det om man inkluderar dagarna runtom själva loppet. Får man dessutom möjligheten att låna bilder av arrangören så blir det riktigt riktigt långt. Längre än ett maratonlopp...
Tävling bestod av 3,8 km simning, 180 km cykel och 42,195 km löpning. Japp, de där sträckorna är ju ganska kända. Men vad ska man då egentligen kalla distansen? Ironman? Jo, det är många som kallar distansen för just det, men namnet ägs av ett företag. Det är bara deras tävlingar som får kallas för det. Så istället finns en uppsjö med andra namn att välja på, som tex långdistans, triathlon över marathondistans, 226, 140.6, eller fulldistans. Fast med tanke på var loppet gick så tror jag att...
...Legoman passar bäst! (Den här och några bilder till är lånade från Challenge Denmark.)
Vi bodde i Lalandias stugområde som för tillfället förvandlats till Triathlonbyn. Det var triatleter i varje hus på vår gata. För att bli lagom acklimatiserade kom vi dit redan på onsdag kväll. Loppet var på lördagen, så lite hemtam skulle man väl hinna bli.
Att vänja sig vid språket var dock inte så lätt.
Saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig. Jag skulle ju tex hunnit träna. Lika bra att fortsätta i samma stil och slösa bort ytterligare en tänkt träningsdag på att besöka Legoland istället.
Bara att börja spana in legobitarna.
Valdemar och Estrid på safaritur.
Tyskland? Nej Legoland!
Hmm, är det såhär man kommer känna sig efter loppet?
Bäst att kolhydratladda ordentligt.
Do, or do not. There is no try.
Nämen titta, det där är ju Östergötland.
Slut på Legoland.
Mässan...
Hmm, den röda färgen är inte helt jämn på den där tröjan. Det verkar nästan som om det där gråaktigta är någon slags text.
Ser man på, alla deltagarna står med. Jag också.
Virkad helikopter. Vrickat!
Dagen före. Dags att fixa inför loppet. Sololja på...
Sen packa inför tävlingen. En grön påse för kläder innan och efter loppet. Den tar man med sig på tävlingsmorgonen. En blå påse med sånt man man behöver för cyklingen. Den ska placeras i första växlingsområdet (kallas för T1) dagen innan. Och sen en röd påse för löpningen, som hamnar i andra växlingen (T2).
Tävlingsgenomgång inne i Lalandia
Åka till Herning och checka in cykeln.
Och som kronan på verket så går man och tatuerar sig. Jodå, här står jag och spänner mig minsann.
Tävlingsdagen. Upp tidigt på morgonen. Bussen till start gick 04:00. På vägen dit gick solen upp. Himlen var helt klar och dimma låg över fälten. Dimman lättade ganska fort, det var bara över småsjöar som dimman dröjde sig kvar lite längre. Såg ut att bli en alldeles underbar dag.
Tittade till cykeln och gjorde mig iordning. Sen var det bara att vänta på starten.
Simning
Banan var väldigt enkel att begripa sig på, man behövde inte vara någon elitorienterare alls för att hitta. Bara simma runt Fuglsang Sö, först yttervarv, upp på land för en vändning (Australian Exit heter det på triathlon språk) ett tiotal meter norr om starten, sen innervarv tillbaks. 2,1 kilometer till vändningen. 1,7 kilometer tillbaks (man genar lite i södra änden av sjön).
Start, vändning och T1 på västra sidan om sjön. Japp, norr ligger åt vänster på kartan.
16 kanske 17 grader i vattnet. Alltså, ner i vattnet så sent som möjligt för att slippa vara i det kalla vattnet längre än nödvändigt. Annars måste man ju simma runt för att hålla värmen.
Lyckades perfekt, ner i vattnet, simmade bort till startlinjen och några sekunder senare gick starten.
Försökte undvika trängsel så mycket som möjligt och komma in i en rytm. Sikta på nästa boj. Sen vidare till nästa boj. Och nästa. Och nästa osv. Sakta men säkert kom jag bit för bit runt sjön. Passerade badstranden på östra sidan av sjön. Vassruggarna i norr. Och vips (fast det tog ett tag) så hade man betong vid sin sida. Det var promenadvägen uppe på kajen. Snart framme vid vändpunkten. Det här kommer ju gå hur bra som helst. Pang! Aj! Från ingenstans får jag plötsligt rejäl kramp i ena vaden. Blir tvungen att simma in till kajen för att sträcka ut muskeln. Ajajaj, vad gör jag nu? För när jag väl får en sådan här kramp så får jag hur lätt som helst kramp igen. Och kan känna av krampen i flera dagar efteråt. Ska jag bryta? Tankarna far genom huvudet. Jag är ju bara halvvägs genom simningen och ska fortsätta hela dagen. Och det är benen som ska ta mig runt. Det här kommer aldrig gå. Det är kört nu. Men vad surt. Så här ville jag verkligen inte att äventyret skulle sluta. Fy vad trist. Fast när jag ändå var här så kunde jag kanske försöka att åtminstone ta mig runt simningen. Om jag låter bli att sparka så kanske jag kan slippa fler kramper. Går det verkligen att släpa sig runt med enbart armarnas hjälp? Ja går gör det nog. Men kommer jag hinna runt innan de drar repet i sådana fall? Tveksamt. Lika bra att bryta och vädret kommer ändå bli jobbigt. Men man kan måste ta sig bort till vändningen i alla fall. Så lika bra att försöka ta sig dit. Koncentrerar mig på att bara veva med armarna. Ja det går, men långsamt. Men jag kommer i alla fall fram till vändningen.
Där står ett helt gäng funktionärer på rad. En sträcker ut en hand och hjälper mig upp ur vattnet. Runt vändningen står det fullt med publik. Springer runt ett staket två meter längre bort och ner i vattnet igen. Oj, jag fortsatte visst! Klarade visst inte av att bryta med allt folket runtom. Eller glömde jag bara bort det hela? Ja, vad gör man nu då?
Man får väl helt enkelt skylla sig själv och får sega vidare. Väljer att satsa på att åtminstone klara av simningsdelen av loppet. Fast kanske, kanske ändå att det går att göra hela loppet.Ser inga andra simmare. Hur långt efter är jag? Klarar jag ens reptiden? Simmar vidare själv. Där, jag har en simmare strax bakom mig. Swoosch! Oj där försvann den människan förbi. Hmm, det här går inte alls. Måste öka. Jag blir nog tvungen att sparka lite ändå. Försöker sparka försiktigt, försiktigt. Jo det kan kanske gå. Fortsätter med lätt fladdrande ben, inte mycket kraft, men lite bättre vattenläge i alla fall. Verkar fungera, så jag kör på.
Och vissa andra tyckte simningen var så lätt att de måste göra det svårare för sig.
Tiden går och så småningom börjar jag närma sig slutet av simningen. Jag ser ytterligare någon simmare i närheten. Fylls av lite hopp att jag faktiskt kan klara av det. Ja det känns ju faktiskt helt okej i vaden. Jag skulle ju faktiskt kunna köra hela loppet. Där var sista bojen. Och nu kommer jag till kajen. Bara några få meter kvar nu. Och då, pang! Världens superkramp. Försöker sträcka ut. Hamnar under vattnet när jag jobbar för att krampen ska släppa. Snurrar runt till ryggläge för att hålla mig flytande och flaxar bäst det går med armarna för att komma framåt. Hinner inte göra så mycket mer innan funktionärerna som dykt i får tag på mig och släpar upp mig ur vattnet. Tydligen hade jag blivit så inställd på att fortsätta, att det första jag gjode när jag kommit upp ur vattnet var att kolla klockan. Jodå, det verkade visst som jag hunnit i tid och skulle kunna få fortsätta.
Tid simning: 1:34:55 (46:28 vid vändningen)
T1
Pigg och glad in i tältet. Men när jag ska försöka få av mig våtdräkten, så är det väldigt svårt. Det brukar vara lite krångligt att få av den, men brukar ändå gå relativt kvickt. Inte den här gången. Har svårt att hålla i den ordentligt så att jag kan få ut fötterna. Märker att jag jag skakar. Jo jag är nog lite frusen. Så småningom med lite extra koncentration lyckas det. Nu på med lite solskyddskräm. För det skulle bli soligt med någon möjlig regnskur fram på eftermiddagen. Men magen gjorde ont också. Jag hade antagligen fått i mig för mycket vatten under simningen. Not till mig själv, att försöka dricka upp sjön för att kunna gå istället för att simma är ingen bra idé. Så efter ett besök i ett sådant där blått plastskjul var jag redo för att ge mig ut på vägarna. Imponerande långsam växling.
Tid T1: 19:10
Cykel
Den ungefärliga bansträckningen. Den blev något justerad i sista stund.
Nu var det dags att torka och tina upp. Känns skönt att rulla igång. Nu är man äntligen på väg. Men det är inte så varmt. Fast det är klart klockan är bara nio på morgonen så det kanske kommer sen. Så här i efterhand borde nog ha lagt märke till att solen inte syntes till och att himlen bara blev gråare. En stund senare föll första regndroppen.
Kallt och regnigt första timmarna på cykeln. Jag förvandlades snabbt till en snorig blå isbit. Funderade allvarligt på att bryta.
Så småningom klarnade det upp. Tog ett bra tag att bli varm igen. När jag kommit halvvägs (efter 3:20:11) och kom förbi Lalandia där T2 och mål låg, så började det kännas åtminstone hyggligt. Men se då började det vräka ner. Turligt nog fanns det en depå där. Jag sprang in och gömde mig i ett funktionärstält. Var inte helt varm än och ville absolut inte bli en isbit igen. Det blev en ganska kort skur så jag kunde snart ge mig av igen.
Nu värmde solen faktiskt på lite. Skönt. Och lite medvind också. Bara två stycken 45 kilometersrundor att göra. Tyvärr var krafterna slut vid det laget... Och jag fick slita för att ta mig fram i motvinden tillbaks till Billund. Kom runt cykelbanan ändå på något obegripligt sätt. Nu var det bara den lätta löpningen kvar. Bara ett marathon kvar. Jo lustigt nog kändes det faktiskt som bara. Tror det berodde på att jag inom mig visste att jag nu skulle klara av det.
Tid Cykel: 6:52:23
T2
Klev av cykeln. Så fort jag sätter ner fötterna bar viker sig benen under mig. Snacka om gummiben. Det var jätteskumt, benen fungerade ju hur bra som helst alldeles nyss. Och nu bar de visst igen, även om jag inte kände mig särskilt stark. Valde att promenera bort till ombytestältet. Satte på mig löparlinne och löparskor. Tyckte det gick rätt fort, men tydligen så blev det en långsam växling igen ändå. Undrar vad gjorde jag hela den tiden? 10 minuter bara för att knyta skorna!
Tid T2: 9:33
Löpning
Bansträckningen, eller nära nog, den var något justerad längst österut. Banan gick alltså genom och runt Lalandiabyn och sen tvärsigenom Billund. Familjen stod och hejade där banan passerade vårt hus (50 meter ifrån dörren).
Ut ur tältet och bara börja springa. Nu fungerade benen visst helt och hållet. Kände inte det minsta av några gummiben. Det här går ju lätt! 4:30-tempo höll jag visst första kilometern. Sen tog hjärnan över och jag lugnade ner mig. Maran gjorde jag sen på vilja och rutin trots ordentligt med regn sista tre milen (värre än i Stockholm).
Bara att trava på liksom. Travbanan blev rätt tungsprungen i regnet förresten. Försökte gömma mig i ett tält vid en vätskestation när det började vräka ner, ungefär som jag gjorde under cyklingen. Bara det att den här gången gav regnet inte med sig utan jag blev tvungen att fortsätta. Körde taktiken att varva jogg med promenad. Bra att spara krafter så att man garanterat orkar hela vägen. Sen sparade jag en del extra eftersom jag tänkt mig nästa lopp bara några veckor efteråt. Så blev inte fallet, så jag var alltså onödigt fräsch efter loppet.
Tid löpning: 5:10:28
Tid totalt: 14:06:27
Dagen efter blev det turistande i det närbelägna Jelling