16 - Göteborg Marathon

Datum: 9 oktober 2010
Min tid: 3:56:26
Väder: Soligt, vindstilla, 14 grader

Göteborg Marathon går på en vändpunktsbana. Start på Slottskogsvallen. Ett halvt varv inne på vallen, sen ut genom grindarna på norrsidan. Efter en lång böj åt höger kommer man ut på en cykelbana som man följer söderut, böjen gör att man efter ca en kilometer passerar precis utanför vallen. Sen fortsätter man rakt söderut hela vägen ner till Askim där man vänder efter 10,5 km. Tillbaks precis samma väg. Väl tillbaks på Slottskogsvallen går halvmaratonlöparna i mål, medan maratonlöparna snällt får ge sig ut på ett varv till.

Göteborg är en väldigt backig stad, så då kan man ju vänta sig ett riktigt tufft lopp. Men i själva verket är det precis tvärtom, för arrangörerna har valt att lägga banan där den gamla järnvägen Säröbanan gick. Numera är allt asfalterad cykelbana. Banan är flack med andra ord, endast några små korta med- eller motlut, typ när cykelbanan går under en viadukt eller så. Rätt vacker bana är det också. En hel del grönska, men det bästa är när man kommer fram till Askimsviken. Där ligger havet klart och spegelblankt, öar och skär utanför, tång som doftar. Hade det funnits en ledig kajak där hade jag avbrutit loppet och paddlat iväg istället.

En annan positiv sak med loppet är alla glada löpare och arrangörer. Blir en del uppskattade tillrop och hejarop.

Det är sparsamt med publik längs med banan. Det var väl typ familjer ute på cykelutflykt som stannade till och hejade lite när man mötte dem på cykelbanan. Någon underhållning ska man inte räkna med heller. Visst det spelades musik på ett ställe, men det berodde på att det var en lokal fotbollsmatch i närheten.

Mina förberedelser inför loppet blev inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Först förkyld en dryg vecka. Sen sprang jag en orienteringstävling, vurpade och slog mig rejält mot en berghäll, blev en riktigt ordentlig lårkaka. Men det var en stafett och jag sprang första sträckan så det var bara att fortsätta. Det visade sig inte vara så lätt, för förutom att det gjorde ont, så hade kartan blivit alldeles blöt i fallet, dessutom hade den ett hål tvärs igenom. När jag tittade närmare såg jag att den till och med blivit suddig, skumt det ska den väl inte bli av lite fukt. Mycket märkligt tänker jag efter en liten stund, det var ju alldeles torrt där jag ramlade. När jag ska ta ut riktningen går det upp ett ljus för mig. Kompassen har ju gått sönder, vilket förklarar det hela. Det var inte lite fukt eller lite vatten. Kartan är indränkt i olja. Jag lyckades till slut i alla fall ta mig i mål. Men tyvärr kunde jag sen inte träna på en vecka. Hinner med ett träningspass (kändes inte bra, men det var genomförbart), sen var det dags för nästa förkylning.

Kände att förkylningen började släppa inför loppet. Så jag gav mig ut på en lätt jogg på fem kilometer på tordagskvällen innan. Fick träningsvärk ändå. Och eftersom jag fortfarande var lite småsnorig så tänkte jag ställa in det hela. Men på jobbet på fredagen så frågade en kollega (för övrigt en mycket trevlig och maratonlöpande kollega) om jag hade något marathon på gång. Jag råkade säga att jag funderade på att kanske springa i Göteborg dagen därpå. Visst jag sa att jag var osäker. Men så började jag fundera på att det kanske skulle vara möjligt ändå. Bestämde mig sen på kvällen för att jag skulle göra ett försök. Men jag var rätt nervös för att jag skulle kunna klara loppet. Man har nämligen bara fem och en halv timme på sig. Och jag räknade med att bli tvungen att gå mycket.

Det gick klart bättre än jag hade förväntat mig. Kändes väldigt lätt till att böja med. Visst träningsvärken kände jag av nästan omedelbart, men i övrigt så flöt det på väldigt fint. Och det flöt väl på tills en 18 km någonstans. Då började jag känna att musklerna började ta slut. Värst var lårkakebenet (tydligen satt det i fortfarande) som tappade all spänst och stötdämpning. Varvade på 1:48, och tänkte att jag har ju ändå gott om tid på mig att fixa loppet under fyra timmar. Men ut på andra varvet gick det långsammare och långsammare. Första kilometern gick på fem och en halv minut. Nästa på sex minuter. Sen sex och en halv. Sen sju minuter. Sen sju och en halv. Inser att jag inte kommer fixa fyra timmar. Fast jag ville verkligen komma in under fyra timmar, så jag bestämde mig för att bita ihop så gott det gick. Fick verkligen jobba stenhårt för att hålla tillräckligt högt tempo. Bitvis hade jag svårt att hålla mig springande. Men jag skulle ju bara fixa det. Såg hela tiden att jag tidsmässigt låg på gränsen, så jag tvingade mig hela tiden att fortsätta. Samtidigt kände jag att jag inte skulle kunna hålla på länge till. Det var inte förrän på sista kilometern jag insåg att jag faktiskt skulle klara det. Då hade jag ju en marginal på några minuter.

Några udda saker hände mig. Vid en korsning så undrade en av funktionärerna om jag var från Danmark. Vet inte varifrån han fick det. Det enda jag kan komma på är för att jag hade en röd tröja på mig. Observera att det var inget särskilt danskt med tröjan, bara att den dominerande färgen var röd. I vilket fall som helst så blev jag så paff att jag råkade svara på danska...

Natten innan så övernattade jag i Kungsbacka. Tog på morgonen sen Säröleden in till Göteborg. Upptäckte att de sen sist satt upp fartkameror. Men eftersom jag ville komma fram i god tid (och ha lite marginal ifall jag skulle råka köra vilse) så kunde jag inte låta bli att köra lite för fort ändå. Jag blev fotograferad. Det hade jag inte räknat med. Det var två damer med hund som tog någon slags landskapsbild på vägen precis när jag kommer farande. Räknar inte med att de kommer skicka mig någon böter.

Intressant kuriosa. Tiden 3:56 ger en snitthastighet på 5:36 min/km. Måste se till att få den här sluttiden igen.

Banprofil för halvmaran. För maratonlöparna är det bara att bege sig ut och ta ett varv till.

Målgång, eller rättare sagt måljogg