Marathon

Mitt marathonlopp

Ibland tar man färjan över och springer i Helsingfors.


		8 - Helsinki City Marathon Datum: 15 augusti 2009 Min tid: 4:38:17 Väder: Soligt, 19-20 grader Det som började så bra. Och eftersom det fortsatte så bra, så tänkte jag: "Ojdå, det verkar som om det är min dag idag. Så högst oväntat." Men si det skulle jag få äta upp. Lunkade på i en rätt hygglig fart de första 31 kilometrarna, sen så sa det bara stopp. Tvärstopp. Hann liksom bara uppfatta att; oj benen börjar kännas tunga, kanske blir jobbigt, förrän man kände att; hmm benen gör väldigt ont, måste nog sakta ner lite, eller vänta jag måste nog gå. Försökte intala mig att fortsätta vidare, åtminstone lite till, jomen åtminstone till nästa kilometermarkering. Jag kom bara femtio meter till. Får skylla på den totala avsaknaden av långpass. Fast det är förstås inte hela sanningen. Jag gjorde ju ett långpass. Tyvärr var det inte ett löppass utan det var cykel. Tyvärr hade jag inte gjort något cykelpass sedan 2006. Tyvärr så var växlarna trasiga på cykel, så jag fick köra på samma växel hela tiden. Tyvärr blev det ett rätt lång pass också (110 km på 4 timmar). Resultatet blev en hygglig träningsvärk. Men vad värre var, var att när träningsvärken väl släppte, så vägrade benmusklerna varje sorts träning. Vaderna bråkade mest. När jag försökte småjogga kändes det som om man fått ett knivstick i dem. Det var egentligen inte förrän sista veckan innan loppet jag kunde återuppta någon form av träning igen. Så lagom dags! Kom-ihåg-notering till mig själv. - Våga aldrig försöka dig på någon sport du inte hållt på med innan ett lopp. - I själva verket förökt dig aldrig någonsin på någon annan sport än löpning. - För att få det ändå säkrare kanske du ska låta bli löpning också. Jag var alltså inte helt förvånad över att jag tvingades gå resten av banan. Den enda förvåning var väl hur snabbt det tog stopp. Egentligen var det mer förvånande hur bra de första tre milen gick. Det bara flöt på liksom. Tyckte inte att jag tog inte något nämnvärt och ändå gick vissa kilometrar på strax över fem minuter. När jag upptäckte det saktade jag visserligen ned, men sen så låg man ändå kring fem och en halv minut per kilometer. Planen hade varit att köra på kring sex minuter per kilometer. Men går det lätt, så går det. Nåväl Helsinki City Marathon har en trevlig bana och det var en vacker kväll, som gjord för en promenad. Tyvärr visade det sig att det var rätt svårt att njuta av promenaden. Det gjorde ju ont. Sen så hann man ju se allt så länge. Och det var långt att gå. Det blev helt enkelt långtråkigt. Jag bara måste försöka springa igen. Jag försökte några gånger, men det gick bara inte. Till slut gav jag upp och tänkte att det nog ändå var smartast att låta bli att slita sönder benen helt. Så det fick bli mitt första maratonlopp där jag promenarade över mållinjen. Och förhoppningsvis sista också. Alltså inte sista maratonlopp, utan sista målpromenad menar jag. För fler maratonlopp hoppas jag fortfarande att det blir. Tydligen så är jag inte avskräckt än.