49 - Helsingborg Marathon
Datum: 3 september 2016
Tid: 3.31.47
Väder: Mestadels soligt, 18 grader, 5-6m/s V.
3:e september 2016, då skulle jag springa Östgötamaran, som också var DM i marathon. Av det blev det intet. Östgötamaran ställde in redan på våren och någon annan DM-mara blev det inte heller. Som tur var fanns det fullt av andra tävlingar den helgen. Av alla som fanns så lyckades Stefan lura iväg mig till Helsingborg Marathon. Det visade sig vara en mycket trevlig tävling.
Stefan ute och turistar i Råå (Foto: Mia Tjärnlund, Helsingborg Marathon)
Banan i Helsingborg är en lång envarvsbana. En sightseeingtur runt hela Helsingborg. När man är färdig har man sett allt. Här nedan följer banbeskrivning på Helsingborg Marathons hemsida.
Starten går i hjärtat av Helsingborg Centrum och vägen för dig söderut förbi framtidssatsningen Campus. Känslan av en storstad som Berlin ligger nära till hands längs Industrigatan, ända tills du vänder blicken västerut och upptäcker havet. Från Råå småbåtshamn luktar det rökt ål och då går det sakta men säkert upp för dig att detta är inte som de andra loppen. När du på mindre än en kilometer senare befinner dig längs en flack backe upp mot Ättekulla så har du påbörjat din resa som tar dig längs Landborgspromenaden. Här kommer du att glömma bort det tunga löpsteget. Nu flyger du nämligen fram.
Kärnan
I Ramlösa brunnspark får du vätska och känner sig starkare än någonsin. Löpningen bort till och genom natursköna Jorbodalen och vidare till Viskängen påminner dig om alla de tidiga morgnar du varit ute och tränat. Du kommer att känna dig pigg, frisk och stark. Från fjärran tycker du dig se en arena. Minuter senare springer du förbi HIFs hemmaarena Olympia. Skogsslingan för dig vidare och till vänster ser du djur. Getterna och grisar ger känslan av en bondgård på landet, som ger dig ny energi när du efter varvet på Fredriksdal passerar förbi Helsingborg Arena. Mer än halva loppet har gått när den höga fästningen uppenbarar sig. Stolt och säker står den som den alltid gjort och utsikten gör dig mållös när du vid Kärnan i panoramavy ser ut över staden.
Cykelstigen genom den vackra Öresundsparken med utsikt över Hälsobacken för dig norrut in i fina Maria Park. Efter en stund närmar du dig fantastiska Pålsjö Slott och efter en vätskekontroll springer du in i Avenbokstunneln och sedan leder stigen ner till den mest häpnadsväckande utsikten du sett. Danmark breder ut sig längs horisonten när du löper utmed Landborgen bort från centrum. När du närmar dig Sofiero händer något. Du ska inte springa förbi, utan rakt genom Sofiero Slottsträdgård. Slottet tornar upp sig framför dig och du vet om att du gjorde rätt i att ställa upp i tävlingen.
I fjärran ser du staden visa upp sig och du får nya krafter nerför den 700m långa Tinkarpsbacken. Målet hägrar och du ökar farten när du nu springer parallellt med havet längs Strandvägen. När du kommer bort till Friabad vet du om att det bara är en km kvar. Du tänker på alla intervallträningar, all backträning under vintern och springer den sista km in mot målet på Gröningen. Du sträcker upp händerna och du vet.
Detta ska du göra nästa år igen.
Och så var det ungefär. Först några rätt tråkiga, men lätta kilometer. Sen var banan vacker och underhållande, men backig och svår.
Min nummerlapp. Trevlig färg, om man inte har ett limegrönt klubblinne vill säga.
Min plan för det här loppet var att bara ta mig runt, njuta och bocka av ytterligare ett mararatonlopp. Tyvärr blev jag förkyld några dagar efter Mariestads Marathon (som var två veckor innan den här tävlingen), så min plan fick reduceras något. Nu var det bara överleva och bocka av ytterligare ett marathon kvar. Men allt eftersom dagarna gick reducerades planen ytterligare till att: "Se bara till att du orkar ta dig till startlinjen, sen får du känna efter om det går att springa några meter överhuvudtaget".
Lugn start (Foto: Lotta Wittinger Liljenström, Helsingborg Marathon)
Vid starten försökte jag ställa mig så långt bak som möjligt. Det gick sådär, jag hamnade bland löparna med en tänkt sluttid på ungefär 4h 10min. Starten gick och jag hamnade nästan direkt i gruppen bakom 4-timmars farthållarna. Kändes lätt och fint. Skönt. Fick ont i knät ganska fort. Inte skönt. Beslöt att det berodde på att jag inte sprungit på två veckor. Och så var det nog, för en halvtimme senare var knät bortglömt. Bara att koncentrera sig på att ta sig framåt alltså.
Rådhuset passeras strax efter start (Foto: Sandra Williamsson, Helsingborg Marathon)
Men det var väldigt trångt i den klungan. Så efter två kilometer valde jag att lägga mig framför farthållarna. Så småningom fick jag mer utrymme att springa. Det varade inte så länge, för ganska snart var jag ifatt klungan med en sluttid på 3.45. Jag la mig bakom klungan och kände efter hur jag mådde. Väldigt bra fortfarande. Bara att fortsätta. Vid cirka sju kilometer kom en vätskekontroll. Det blev tvärtopp i klungan folk stannade för att dricka och promenerade några steg. Blev väl lite störd och manövrerade fram till farthållarna i främre delen av klungan. Tänkte att jag skulle få bättre flyt i löpningen så. Vid åtta kilometer började den svårare delen av banan med en tre kilomerter lång uppförsbacke. Där och då insåg jag att jag inte hade något i den klungan att göra, utan valde att gå ifrån och göra mitt eget lopp.
Tar lite vatten vid Ramlösa (Foto: Ronny Karlsson, Helsingborg Marathon)
Det gick bra i flera mil. Plockade löpare för löpare. Vid 28 km passerade jag även Stefan, min reseledare på den här utflykten. Hade inte riktigt räkna med att stöta på honom här. Han såg trött och sliten ut. Dessutom hade han ont i foten, så jag lät honom vara och fortsatte framåt. Nu följde några kilometer då jag sakta men säkert närmade mig den lilla klungan kring 3.30 farthållarna. Tror jag till slut kom ifatt vid 33 km, vid 34 km var det en vätskekontroll och jag råkade tappade några meter. Tänkte att det gjorde ingenting, det där kan jag lätt jobba ikapp. Men tji fick jag, det gick inte alls, istället tappade jag meter för meter. Slut på energi var det nog. Fick slita hårt resten av loppet för att hålla en någorlunda fart uppe.
Trött Alexander vid Pålsjö slott (Foto: Sandra Williamsson, Helsingborg Marathon)
På slutet använde jag Östgötamaran som motivation. På Östgötamaran förra året var det ungefär lika tungt på slutet. Tänkte att det skulle vara typiskt om jag var sämre än förra året. Så jag skulle bara slå den tiden. Jag lyckades med mindre än en minuts marginal och jag utnyttjade all energi jag kunde hitta i kroppen för att nå dit. Jag sträckte upp händerna och jag visste.
Detta ska jag inte göra nästa år igen.
Precis på slutet dök det upp någon bakom som försökte spurta om (Foto: Mia Tjärnlund, Helsingborg Marathon)
Jag vann. Det gjorde visst de också, jag spurtade tydligen mot stafettvinnarna (Foto: Lotta Wittinger Liljenström, Helsingborg Marathon)
Efteråt var jag mest glad att jag klarat av loppet. Sen var det bara att byta om och åka hem. Tror att om jag gör om det här loppet, så ska jag ta mig mer tid att njuta av det hela och stanna kvar lite till i Helsingborg. Men oj, jag planerar visst redan nästa gång. Jag längtar tydligen redan också, märkligt!
Jobbiga trappor att gå i efter loppet.