62 - Helsingborg Marathon
Datum: 2 septemper 2017
Min tid: 3:21:38
Väder start: Lätta moln, 14 grader, vindstilla
Väder mål: Lätta moln, 17 grader, 3m/s NV
Ett år tidigare, den 3:e september 2016 sprang jag Helsingborg Marathon. Jag sprang inte tillräckligt fort för att jag skulle bli nöjd. Jag blev trött. Och efter drygt tre mil tog jag plötsligt fullständigt slut. Jag hann uppfatta att det var vackert, men jag var för trött för att riktigt uppleva det. Kom i mål, och for sen direkt hem. Bara att glömma loppet.
Kärnan
Nu är jag inte så bra på att glömma. Istället funderade jag på hur jag skulle genomföra loppet om jag fick en chans igen. Faktum är att jag började fundera så fort jag passerade mållinjen. Redan då visste jag att jag ville göra Helsingborg igen. Jag gillade loppet, staden och atmosfären, men jag kände att jag missat att ta in alltihop. Det fanns mycket mer att hämta där.
Så, hur skulle jag göra? Jag skulle först och främst vara mycket, mycket bättre tränad. Sen skulle jag inte springa några långlopp under sommaren så att jag skulle vara utvilad och i fin form. Och jag skulle ta det lugnt. Slöjogga. Promenera när jag kände för det. Ta mig en ordentlig titt på alla slott och parker jag passerade igenom. Skoja med medlöpare, funktionärer och publik. Stanna och ta kort. Njuta av utsikten över Öresund. Ha mycket krafter kvar när jag kom i mål. Ta ett avkopplande after run i målområdet vid havet. Dra till ett lyxigt hotell för bad, massage och vila för inte helt trötta muskler. Sen en god middag. Helst av allt skulle man var ett gäng som gör loppet ihop.
Planen klar. Bara att anmäla sig. Sen gick det ett år. Saker och ting hann ändras. After run hade strukits. All lyx efter loppet hade strukits. Andra löpare fick jag inte med mig. Och andra lopp hade definitivt kommit i vägen. Både före och efter Helsingborg. Stanna och ta kort? -"Ingen lust!" Skoja med med medlöpare, funktionärer och publik? -"Inte på humör!" Njuta? -"Glöm det!" Springa fort då? -"Jo kul, det ville jag nog! Men vänta, jag hade andra lopp inplanerade. Jag måste spara mig. Skulle helst inte springa alls." Såpass ändrat var allt att jag inte hade någon som helst plan när jag gick fram mot startlinjen. Vad göra?
I det här huset kunde man få råd inför loppet, trodde jag. Det visade sig dock att Rådhuset hade helgstängt.
Efter mycket velande fick det bli värsta mellanmjölksplanen. Strax under 4 timmar fick bli en gyllene medelväg mellan rolig löpning och att spara sig så mycket som möjligt. Det viktiga var att få ännu ett marathon i statistiken. Strunta i allt annat.
Peptalk med mig själv
Banan i Helsingborg är en lång envarvsbana. En sightseeingtur runt hela Helsingborg. När man är färdig har man sett allt. Mycket slott, parker och motionsstigar hinner man med.
Banprofil
En hel del backar. Många svängar. Ingen snabb mara med andra ord. Lustigt nog, inte så värst långsam heller.
För att få extra bra resultat så anlitade jag en hare
Jag övernattade mitt i city så jag kunde promenera ner till starten precis innan det var dags. Sedär, det blev lite lyx ändå.
Sex timmar, bäst att ligga i!
Hälsade på både bekanta och obekanta löpare, bland annat Johan som hade samma mål som jag, under fyra timmar. Beslöt att slå följe med honom. Han hade ändå över 300 maror i bagaget, mycket erfarenhet där. Lite lyxdraghjälp åt mig med andra ord.
Snart dags! (Foto: Tor Rönnow)
Vi ställde oss strax framför fyratimmarslöparna. Inga problem att tränga sig fram. Klart de släppte fram sådana elitlöpare som oss. Lyxigt.
Föråkare. Det är viktigt att banan är ordentligt uppvärmd.
Starten gick och vi flöt bara med. Efter en liten stund kom vi in på en cykelbana och det blev lite trångt. Som de lyxlirare vi var hittade vi en alldeles egen bana, den angränsande bilvägen. Inga bilar, bara vi två. Misstänkte att den var avstängd. Plötsligt hade vi sprungit förbi 3.45-ballongerna. Japp, de hade farthållargrupper, som sprang mot en förutbestämd sluttid. Nu var det inte trångt alls. Bara att rulla på.
Johan springer marathon nummer 322
De första 7 kilometrarna var ganska händelselösa. Cykelbana rakt söderut. Det fanns en hel del publik som hejade. Johan och jag kunde utbyta marathonhistorier och kilometrarna tickade på. Vi nådde Råås hamn och södra spetsen på banan. Mycket folk. Vackert väder. En skön dag att bara glassa i hamnen. Nä, vänta! Jag är ju löpare. En skön dag att bara springa förbi hamnen ska det vara!
Mest svenskar, en och annan dansk, och så den där amerikanen.
En kilometer norrut. Sen kom den. Den första backen. En rejäl uppförsbacke. Ungefär en kilometer lång. Den följdes direkt av nya backar. Så det var i princip fyra kilometer uppför. Inte så värst brant, och man har oftast rätt pigga ben så tidigt i loppet. Vi hade det i alla fall. Vi trippade lätt på uppför. Dessutom hade vi hunnit få 3.30-gruppen inom synhåll. Vi sprang genom bostadområden. Peps Persson kom ut och sjöng "Oh Boy" för oss. Oj, visste inte att han bodde i Helsingborg, och hur fick han plats i en liten svart låda?
Ramlösa. Hit med vattnet! (Foto: Helsingborg Marathon)
Sen kom några lätta kilometer ner till Ramlösa. Japp, de bjöd på vatten där! Sen vidare längs motionsspår i Ramlösa området och till Jordbodalen (Henrik Larssons barndomskvarter). En mycket vacker och trevlig del av banan där man springer längs med en å eller stundtals bäck. Det jag inte tänkte på var att bland de här lätta kilometrarna fanns det en hel del branta nerförsbackar. Jag kände inte så mycket då, men när banan vid 16 kilometer började gå uppför igen, insåg jag att benen redan kändes trötta. Det liksom ilade och värkte i låren. Jaja, den där känslan hade jag upplevt förr på marathonlopp. Bara att springa på. Lyckades visst lura mig själv. Det brukar nämligen vara bortåt 35 kilometer som det känns så här, inte två mil tidigare.
På vägen upp mot Fredriksdal och Olympia började jag mer och mer bekymra mig om att inte komma allt för långt bakom 3.30-gruppen. Tydligen hade jag börjat inse att 3.30 skulle kunna bli en möjlig sluttid. Det är ju faktiskt en rätt hyfsad tid. Ingen tid man behöver skämmas för. Blev faktiskt mer och mer sugen på att gå med den klungan. Tankarna på att vila inför kommande lopp blev bara mer och mer avlägsna.
Fredriksdal. Ånej, nu springer jag omkring och skrattar igen. (Foto: Helsingborg Marathon)
Kom upp till Fredriksdal och började snurra runt i slottsträdgården. Hittade en sovande funktionär på en bänk. Valde att heja igång honom. Tror han blev lite förvånad. Passerade halvmarathonmarkeringen på ungefär 1.44. Började komma ifatt löpare som hängde strax bakom klungan. Jodå där framme, kanske en 50 meter bort var klungan. Nära nu. Sprang in i en labyrint av höga häckar och tappade bort klungan. Sikten var i stort sett noll inne i labyrinten. När vi rundade sista häcken så sprang vi rätt in i klungan. De var precis framför oss. Vi såg dem bara inte. Nu var vi ifatt.
Här smyger jag förbi Kärnan
Hängde med i klungan genom Olympiaområdet och förbi Kärnan. 3.30-klungan var mycket större i år än förra året. Började tänka på hur det gick förra året. Då kom jag ifatt klungan lite senare, följde utan problem med, innan jag vid 34km plötsligt tappade allt. Skulle jag klara det bättre i år? Notera att alla tankar på att spara mig själv nu var helt borta.
Johan verkade få slita mer än mig själv så någonstans mellan 25 och 26 kilometer önskade jag honom lycka till. Han hade byggt upp en god marginal till att klara fyra timmar. Jag med.
Sen avancerade jag sakta men säkert genom klungan. Hörde ena farthållaren säga att det kommer en vätskekontroll om en kilometer. Okej, bäst att se till att vara i främre ändan av klungan för att få mer flyt genom vätskekontrollen. Ena farthållaren ropade till den andra att det gick lite för fort. Jag kollade ner på klockan. 4.40-tempo, klungan borde köra på 5.00-tempo ungefär, så det gick nog lite fort. Tyckte det kändes helt okej. Så när klungan bromsade in, for jag bara förbi. Jag fick hela vätskekontrollen för mig själv. Lite lyx igen!
Jag gick ifrån klungan vid 27 kilometer. Efter det följde ett gäng sköna kilometer där jag bara gled fram och plockade löpare efter löpare.
Det var den förskönade versionen av berättelsen. Förutom att jag gled på, hade jag nu fått ordentligt ont i knäna. Låren hade jag ont i sen innan. Högerknät var värst. Gjorde verkligen ont varje steg. Brukar alltid få ont i vänsterknät. Tror aldrig jag haft ont i högerknät förut. Eftersom jag aldrig haft ont där förut så kan det ju inte vara allvarligt tänkte jag och fortsatte mala på. Galet, jag vet. Men galet är mitt mellannamn. Började ändå tänka mer och mer på att det var ungefär här jag bröt ihop förra året. Bara några få kilometrar kvar till det stället. Jag ska kämpa dit åtminstone tänkte jag.
Jag blev peppad av alla som skrek -"Go, go, go!" och "-"Go USA!" till mig. Att jag någon gång då och då hittade någon att springa om gjorde inte humöret sämre. Plötsligt var jag förbi vätskekontrollen vid 34 kilometer. Och allt bara flöt på. Ha, jag kanske inte kroknar i år! Sprang på underbara stigar i Pålsjöterrängen. Förra året var de bara jobbiga. I år sprang jag bara och njöt i skogen. Sprang genom bostadsområdet Laröd i banans norra ände. Publiken skrek att jag såg stark ut. Jajemän! Klart jag är stark! Mer energi. Bara fem kilometer kvar. Förbi Sofiero och den underbara slottsparken. Jag hann uppfatta utsikten över Öresund och Kronborgs ståtliga slott på andra sidan. Jag bara njöt av att springa genom Sofiero. Glömde bort allt om onda knän och ben.
Skön nerförsbacke från Sofiero. Jag bara rullade på. Kom snart ifatt en liten klunga två hemmalöpare från IS Göta med en följecyklist och en tjej som sprang bakom dem. Blev lite trångt att komma förbi dem. Cyklisten berättade att det var sista uppförsbacken. Sen släppte han förbi mig. Upp över backkrönet. Och där kom den, världens nerförsbacke. Passerade 39 kilometersskylten. Och där blev jag också passerad av tjejen bakom Götalöparna. Hon tycktes ha pluggat in ett helt nytt set med batterier. För hon for fram i närmast överljudsfart. Benen bara trummade på. Vad hände med henne egentligen? Hon undrade om jag skulle hänga på. -"Nej tack!", svarade jag. -"Jag ska bara ta det lugnt och spara mig så mycket jag kan." Ökade ändå farten något, det gick ju utför. Högerknät smärtade ordentligt i nerförsbacken. Men nu var det så mycket glädje också. Varje hundrade meter fanns en tjock vit linje och en siffra som förkunnade hur långt det var kvar. Underbart, ville bara in i mål nu.
Superlångt upplopp. (Foto: Helsingborg Marathon)
Vid 40 km, inser jag att jag närmat mig den snabbfotade tjejen. Ligger konstant en tio meter bakom. Med 1500 meter kvar går jag upp jämnsides med henne. Typ, -"Nämen hej, jag hängde visst på i alla fall." Vid 41 kilometer lite drygt kommer det en småfet gubbe och spurtar förbi. Va!? Det är inte sant! Var kom han ifrån? Det är inte möjligt! Jag ökade. Han ökade. Jag ökade. Han ökade ännu mer. Det gick brutalt fort nu. Hur orkade han egentligen? Ånej, han ryckte ifrån någon meter. Sen plötsligt svängde han ut på gräset till ett picknicksällskap. Han var visst inte med i loppet alls! Bara en träningrunda innan maten. Hmm, det förklarade ju en del...
Jag hinner nog skrämma publiken. (Foto: Helsingborg Marathon)
Men alltså, seriöst, när kommer jag fram egentligen? Har jag inte spurtat nog? (Foto: Helsingborg Marathon)
Nu var det bara slutspurten kvar. Farten hade jag visst redan inne. Bara att ta emot jublet från de täta åskådarleden och supa in stämningen. Sen lyfte jag händerna mot skyn. Jag hade klarat det! Marathon nummer 62. De avslutande 2195 metrarna på 8.52, nytt avslutningsrekord, det var som 2017! Och som en ren bonus hade jag visst lyckats kvalificera mig till Boston Marathon 2018 för tredje gången. Kanske att man borde fundera på att åka dit någon gång.
Jag är helt säker på min sak! (Foto: Helsingborg Marathon)
Efter loppet hittade jag en chokladbuss att plundra.
Efter loppet blev jag bjuden på middag av danska och svenska 100-marathonklubbarna. Mera lyx! Dansken Peter Olsen gjorde sitt hundrade marathon just denna dag och hade fixat ett partytält på målområdet. Inhyrd kock hade han också fixat. Hygge kallar danskarna det. Hyggligt kallar jag det.
Peter Olsen (100 marathon idag) och familjen Gren ordnade en ordentlig fest efter mål.
Både mätt och belåten kunde jag fara hem. Jo, det blir nog fler Helsingborg Marathon. Tror inte jag kan låta bli.
Helsingborg