74 - Ironman Kalmar
Datum: 18 augusti 2018
Totaltid: 12.40.40
Marathontid: 4.48.51
Väder simstart: Klart, 14 grader, 2m/s VNV
Väder marathonstart: Enstaka moln, 24 grader, 5m/s VSV
Väder målgång: Mulet, 21 grader, 5m/s SV
I ett svagt ögonblick gick jag med på att inte äta glass förrän jag genomfört fem Ironman. Fyra gjorda innan Kalmar, så det viktiga den här gången var att ta mig i mål. Jag önskar att jag hade haft ett bättre mål, men tävlingen låg fel i min planering. Både träning inför och träning efter kom ivägen. Att försöka göra bra ifrån mig ingick därför inte i planen. Att ta ut mig max fanns inte på kartan. Så här efteråt är jag mest besviken på mig själv för usel planering. För jag har insett att det hade varit trevligt om jag gett mig rätt förutsättningar och faktiskt försökt göra en för mig bra tid. Antingen det eller att jag gått helt in för att skoja till det och partaja mig hela vägen runt. Nu blev det mest mellanmjölk. Å andra sidan för mig verkar bara att genomföra vara ett äventyr. Ett äventyr där allt kan hända.
Uppdrag i Kalmar: Hämta hem min femte Ironmanmedalj.
Badmössa och nummerlapp.
Souvenirtältet.
Karta för den årliga simorienteringen i Kalmar.
Simning
Allt flöt på fint på morgonen. Tittade till cykeln i växlingsområdet. Satte dit fika till mig.
Lite kakor och dricka fick det bli. Cykeln behövde inget sånt lite luft i däcken räckte fint. Sen tillbaka
till rummet. Smörjde in mig med vaselin och försökte åla mig in i våtdräkten. Började dra lite mer bestämt.
Slutade med att jag fick slita och dra tills jag var genomsvettig innan den satt på plats.
Kanske är det så att det är svårare
att få på sig våtdräkten än att genomföra ett Ironman.
Då skulle jag bara gå ner till starten. Men vänta, cykeldatorn vad gör den här... Jag har prövat att cykla utan cykeldator ofrivilligt förut. Det fungerade inte så bra för mig. Ska man jämföra så är det som att köra bil utan hastighetsmätare. Inte ser man hur långt man kommit heller. Eftersom jag för mitt liv inte ville bli tagen för fortkörning, så fick det bli en löptur på två kilometer i våtdräkt till starten via växlingsområdet. Värsta swimrunnet. Det man inte har i huvudet det får man ha i benen, som man brukar säga. Ordentligt uppvärmd blev jag i alla fall.
Pole position. Här tillhörde man visst eliten.
Trots pole position ställde jag mig långt bak bland 1h30min+ simmarna. Det var nervöst att gå fram mot vattnet. 20,9 grader varmt skulle det vara. Men, hur skulle det kännas? Jag hade inte ens badat på en månad. Inget Open Water överhuvudtaget. Förökte tänka positvt. Jag kan flyta, jag är inte rädd, liksom. Och sen, krampen kanske inte kommer förrän efter halva simningen. Jag simmar som en tegelsten. Tegelstenar flyter inte. Det hade inte skadat med några så kallade brickpass. På något kusligt sätt blev jag väldigt lugn ändå. Antagligen är jag bara ovanligt korkad. Så jag bara promenerade fram till vattnet. Slängde mig i och hoppades på det bästa.
Rätt ner i den stora tvättmaskinen av vilt fäktande triatleter. Foto: Ironman Kalmar
Till första vändbojen
Att vara korkad visade sig vara en utmärkt taktik. Korkar flyter ju som bekant. Klarade hela hamnbassängen
utan incidenter. Siktade mot en gul boj långt ute i havet. Jag vevade med armarna och sparkade med benen.
Precis som riktiga simmare gör. Men jag kände mig inte som någon riktig simmare. Något var fel. Fortsatte ändå.
Sparka, veva, vrida upp huvudet, andas in. Sparka, veva, vrida upp huvudet, andas in. Jobbigt. Tog några hundra
meter in jag kom på vad som fel. Jag hade glömt att andas ut. Där flöt jag omkring uppe på ytan som en
väluppblåst badboll och bara plaskade vatten.
Fick koncentrera mig på att blåsa ut luft också. Det fungerade inte helt oväntat bättre. Nästa steg var att inte missa den gula bojen jag skulle svänga vänster vid. Missade jag den bojen så var det bara massor av hav och så småningom Öland. Precis när jag kom fram till bojen så insåg jag att alla andra bara fortsatte rakt fram. Hmm, jag tog visst fel boj. Vid nästa boj hände samma sak igen. Jag försökte svänga, men alla andra bara fortsatte framåt. Hmm, fel igen. Kunde aldrig tänka mig att det skulle vara så långt.
Fram och tillbaka över havet
på nästa sträcka skulle jag simma tvärs över havet till en annan av Kalmars holmar. Sen skulle man simma tillbaka igen.
Nu hade jag kommit in i simningen. Jag andades både ut och in. Jag var lugn och arbetade mig metodiskt framåt.
Jag andades i tvåtakt. Andningen var bara åt favorithållet vänster. Åt andra hållet fanns den bländande uppåtgående solen,
så jag var ursäktad. Jag blev så avslappnad att jag prövade fyrtakt. Funkade fint det med. Sen blev jag självsäker och
prövade femtakt. Aj! Där var ju solen. Fortsatte med mestadels fyrtakt.
Man kan säga att det flöt på bra nu. Simmet fungerade. Jag var duktig. Närmast proffsig. Passade till och med på att dricka på vätskekontrollen. Nej, vänta det var ingen vätskekontroll det var havet. Inte gott. Magen gjorde uppror. Såja, lugna ner dig nu, sa jag till magen, jag kommer behöva dig under dagen. Fick några krampkänningar, så jag växlade över till bröstsim några gånger. Mina otränade axlar var inte alls trötta, nejdå jag måste bara undvika kramp ursäktade jag mig.
Tillbaka in mot land. Foto: Ironman Kalmar
Andra halvan
Nu simmade jag tillbaka till Kalmar. Efter några hundra meter var jag tillbaka vid hamnen.
Sådär då var det klart, tänkte jag. Det var det inte alls, jag var bara drygt halvvägs.
Nu fick jag simma bredvid kajen. Trevligt, för då ser man hur man kommer framåt för varje armtag.
I mitt fall så såg jag snarare hur jag inte kom framåt. Fortsatte veva ändå. Det stod fullt med publik
runt omkring, det gick inte att ge upp nu.
Efter kajen så borde jag väl vara vid mål. Nähejdå, inte alls. En lång vid båge var jag tvungen att simma också. Här var det lite grundare. Mycket grundare. Snuddade botten här och var. Och jag lyckade fastna i allehanda sjögräs. Sen fick jag som bonus roa mig med att försöka skaka av mig alla grönsaker jag tagit med mig.
Simmade under Ängöleden och in på spurtrakan. En kanal kantad av träd som en allé ungefär. Vackert. Kunde se målet därframme. Ännu vackrare. Passade på att trycka på lite mer i simningen. Tog in lite mer vatten. Ojdå! Magen vände sig ut och in. Lyckades stanna den kommande spyan i munnen. Bara skölja munnen och fortsätta. Nej vänta, det var ju det jag inte tålde. Jaja vad är det man brukar säga, det man inte har i huvudet, det får man ha i magen? Eller var det, det man inte har i magen, det får man ha i havet?
Målrampen. Triatleterna ser oväntat lugna ut, men det beror på att bilden är tagen dagen innan loppet.
Målgång
Sen kom den till slut målrampen som man skulle klättra uppför. Eller kanske kravla uppför. Men struntsamma,
jag hade klarat det. Jag överlevde. Jag var i mål. Solen sken och lyckan var total.
Kan tilläggas att jag till på köpet hade glömt att få kramp under simningen. Wow, hur gick det till?
Bild på en överlevande. Nu skulle jag bara få av mig våtdräkten. Fast handen hade visst fastnat.
Oj, den sitter verkligen hårt.
Tid Simning: 1.37.25
T1
Första växeln. Just ja, det var något mer jag skulle göra. Jag var inte riktigt färdig med dagens strapatser än.
Lufsade bort till bänken. Brottades länge och väl med våtdräkten innan den ville släppa iväg mig på dagens cykeltur.
Cykelkläderna hade jag redan på mig under våtdräkten. Den här gången fick jag för mig att experimentera med att dra på
ett par cykelbyxor över triathlonbyxorna. Dubbel dämpning mot sadeln var tanken. Det visade sig faktiskt fungera.
En snällt väntande cykel.
Både cykeln och jag var dunderladdade.
Tid T1: 10.34
Cykelkarta Öland.
Cykelkarta för fastlandsbiten.
Cykel
Fick ångest över Ölandsbron så fort jag satte mig på cykeln. Skumt det där. Har insett att jag nog har
en del höjdskräck. Det har gått vidare till att jag har skräck för att jag har höjdskräck. Helt galet, jag vet.
Alltså, skräck hela vägen fram till bron. Tänk om jag får panik. Tänk om jag får panik. Tänk om jag får panik.
Ja så där höll jag på.
Bister min.
När jag väl kom fram till bron så hade jag skräck för att jag skulle få skräck för att jag skulle få höjdskräck. Bron börjar med en högdel, en jättehög stor puckel man ska över. Efter högdelen planar bron ut och fortsätter många kilometer bort till Öland, fortfarande på rätt hög höjd över havet. Det gick jättebra uppför upp till toppen, jag var så upptagen av alla ångestar att jag glömt bort själva höjdskräcken och istället liksom dansande uppför bron utan bekymra mig alls. Nerför däremot, när jag balanserade vid kanten av bron med massor av luft under mig, då kom jag på vad jag glömt. Höjdskräcken var tillbaka. Fick krypköra för att inte få totalpanik.
Krypköra fungerade bara sådär. Det höll visserligen värsta paniken borta. Men nu hade jag avgrunden precis intill min högra sida. Precis intill min vänstra swishade cyklisterna förbi i allt högre fart. När de for förbi i bortåt sextio knyck blev det också väldigt läskigt. Bäst att blunda. Ajdå, det kunde jag visst inte göra. Kanske stanna? Men jag måste ju ändå komma över till Öland för att få slut på eländet, så jag fortsatte. Men bron ville inte ta slut. Den var hur lång som helst. Jag önskade att den varit några kilometer kortare. En dålig önskan kom jag på, för då hade den tagit slut mitt över havet. Och då hade jag definitivt fått pröva fritt fall.
Den där bron.
Till slut nådde jag ändå Öland och kunde pusta ut. Farten ökade och jag var med i matcen igen. Försökte lägga mig i ett tempo där jag knappt ansträngde mig. Det visade sig vara en bit över 30km/h. Oj, det hade jag inte räknat med. Jag hade ju skippat all cykelträning sedan Hamburg. Och dessutom slängt in några maror emellan bara för skojs skull. Och träningen innan var ju inte imponerande den heller. Så det var bara att tacka och ta emot. Det fick hålla så länge det höll.
Turistcykling på Öland.
I Mörbylånga så inträffade min vanliga olycka. Verktygslådan gick. Igen?! Tre Ironman på raken! Hur är det möjligt? Den här gången flög locket av i ett gupp. Följt av diverse innehåll. Den här gången tog jag det säkra före det osäkra. och stannade och samlade ihop delarna. Hittade allt utom själva locket. Typiskt. Men jag hittade en avhoppad vattenflaska vars lock jag kunde bygga om till lock åt verktygslådan. Upp på cykeln igen och trampa vidare. Och låtsas som om inget hänt.
Det roliga var att jag cyklade om fler än som cyklade om mig. Det innebar att jag fick spana in nya männinskor hela tiden. Och en apa fick jag spana in också. Jodå, en kanadensare hade en liten apa nedtryckt i flaskhållaren.
Usch, vilken otäck insekt som satt sig på cykeln!
Så småningom hade jag kommit längst söderut på Öland och korsat Alvaret. Nu bar det av hemåt igen. Så skönt. Jag tänkte mig att jag var halvvägs, men egentligen hade jag bara cyklat 60km. två tredjedelar återstod. Man är inte så smart efter två timmar på cykeln.
Jag trampade vidare norrut längs med Ölands ostkust. Känslan var att det här kommer ju gå vägen. Jag beundrade mest utsikten, åkrarna, små skogsdungar, och en och annan by jag cyklade igenom. Sen skulle bara Alvaret korsas en gång till. Men, vad nu? Vad hade hänt? Det var världens motvind tillbaka. Cyklisterna la sig på en enda lång rad. Väldigt många draftade här. Jag tröttnade på att ligga i den där långa kön. Jag gick istället ut och pumpade i motvinden. Kanske inte så smart, men det kändes rätt. Fick kämpa ordentligt. Men belöningen kom till slut, för när jag vände av norrut längs med Ölands västkust så kändes inte vinden alls av på samma sätt.
Sen över den där bron igen. Det gick klart bättre åt det här hållet. Trots motvind. Eller trots? För mig var ju vinden mitt minsta problem.
Ser ju nästan proffsigt ut.
In i Kalmar. Vände. Och ut på det avslutande varvet. Kändes som ren defilering. Fast det var ändå 60km till som skulle köras. Fastlandsbiten är en allsköns blandning av diverse småvägar och cykelbanor. Rätt omväxlande. Upp och ner. Medvind och motvind. Alléer man kör igenom. Byar som passeras. Hus där alla sitter i trädgården och fikar. Folk som hejar. Högtalare som står och skrålar musik.
Hornen växte ut.
Motvind på vägen tillbaka mot Kalmar. Men jag hade fått upp vittringen på det hägrande målet. Dessutom hade jag fått något att kämpa för. Jag insåg nämligen att jag hade goda möjligheter att klara cykeldelen under sex timmar. Så vinden kunde inte stoppa mig, jag bara fortsatte att trycka på.
Jag gjorde det!
Med en mil kvar av cykeln så kom den sköna känslan att jag skulle klara av loppet. Skulle cykeln gå sönder, så skulle jag ändå hinna göra de återstående dryga fem milen till fots. Den där sköna "bara ett marathon kvar"-känslan hade redan innefunnits sig.
Tid Cykel: 5.56.59
T2
Andra växeln. Bromsade in snyggt innan linjen. Vänsterfoten redo. Ner med den på marken innan cykeln stoppat helt.
Som värsta proffset! Men högerfoten satt där den satt. Blev ett totalstopp. Inte proffsigt alls.
Lyckades ändå fumla mig av cykeln på något sätt. Måste ha sett roligt ut för publiken.
Nåväl, jag kunde faktiskt både gå och småjogga.
Ett positivt tecken. Men magen var jättesur på mig och protesterade å det grövsta. In på toaletten
för att lösa magens problem. Det gick inte alls. Tröttheten kom ifatt mig. Fick totalspasmer i benen.
Jag bara skakade. Och skakade. Tyckte det var lika bra att ge upp försöket innan hela båset skakade omkull.
Av säkerhetsskäl liksom. Undan med cykelhjälmen och cykelbyxorna, på med löparskorna. Sen bar det iväg. Förlåt, fel
ordval. Det skulle nog stått, sen så joggade jag igång så sakteliga.
Cykelparkeringen.
Påsparkeringen.
Tid T2: 6.53
Löpkarta anno 2018.
Löpning
Banan består av 3 varv på en 14-kilometersslinga.
Jag började med att jogga lite försiktigt. Det var mycket folk på första biten igenom centrum.
Jag hade hamnat i rena rama folkfesten. Det var hur kul som helst. Dessutom gick banan fram och tillbaka,
samt kors och tvärs igenom centrum, så festen ville aldrig ta slut. Jag blev hur sugen som helst att springa på.
Men nej, inte idag. Idag skulle jag ta det lugnt.
För uti Kalmare stad...
Så småningom kom jag ut på cykelbanorna norrut bort från centrum. Lite lugnare publik ett tag. Ända tills man kommer till Neptunusvägen. Ett ställe där banan går både ut och hem igen en bit, så att man får möta löpare. Kul bara det. Men det galna är att på den biten så har man gått man ur huse och gjort ett superpartaj. Alla står och hejar. Pushar. Alla löpare är hjältar. Fullt med roliga skyltar. Massor med musik. Portaler. Ballonger. Uppbyggda läkter i var och varannan trädgård. Kommer man dit när det mörknat är det rena rama diskot. Nåväl, på väg ut mot den där partyvägen insåg jag att farten var relativt god ändå. Fortsatte jag så här så skulle jag klara maran under fyra timmar med god marginal. Fast det var ju det jag inte skulle göra. Kompromissen blev att jag skulle fortsätta hela första milen. Sen börja gå. Sagt och gjort milen passerades efter 54:36. Sen råkade jag fortsätta springa hela första varvet av bara farten. Aja baja!
Åh nej, nu springer jag omkring och skrattar igen.
Igenom den gamla stadkärnan igen. Publiken fanns överallt och drev fram en. Fastän jag började andra varvet så bara fortsatte jag jogga vidare. Nu började jag tänka om. Tänk om jag skulle springa hela vägen, ända in i mål? Bestämde mig för att fortsätta.
Tour de France.
På cykelbanorna norrut längs Ängöleden så kom jag ifatt Mattias från Värnamo. Oj! Inte varje dag jag kommer ifatt honom. Han brukar springa maran en bra bit under 3 timmar varje helg. Nu gick han på cykelnbanan framför mig. Jag saktade in för att hälsa. Jodå, han var på samma varv som jag. All motivation för att springa på och pressa mig försvann. Skönt att få gå. Skönt att få sällskap. Vi utbytte historier. Vi pratade om gamla maror. Vi drömde om framtida maror! Vi skojade med publik, funktionärer och medtävlare. Och ibland tog vi oss en liten bit jogg.
Fördelen med att gå var att nu fick jag ordentligt tid att läsa peppmeddelandena i bästa "Tour de France"-stil som någon hade gjort åt mig. Wow! Häftigt! Ett minne för livet! Det var kalmarborna Linus och Frida som varit i farten. Jag träffade dem utanför hotellet en kväll. Vi pratade väl ungefär en kvart. Sen så gick de ut tidigt på lördagsmorgonen och gjorde det här för min skull, mig, en okänd människa. Vilka goda, underbara människor det finns i Kalmar!
Öka? Ska tänka på saken!
På Neptunusvägen tillbaka in mot stan stötte vi på Mattias klubbkompis, som också gick. Vi slog följe. Nu var vi en miniklunga med gångare. Det höll någon kilometer. Sen kom Mattias på att allt gående gett honom massor med krafter över och att han nog skulle springa resten istället. Jag gick vidare med hans klubbkompis istället.
Strax efter Fredrikskans så kom min klubbkompis Lotta och gick förbi oss mol allena. Jag bytte sällskap. Hade sällskap med henne hela mitt tredje varv, vilket var hennes andra varv. Det här är fördelen med flera varv. Man ser många fler deltagare. Fler att heja på. Och fler att promenera runt med. Det här varvet gick lätt. Vi varvade jogg med gång på ett alldeles ypperligt sätt. Hade trevligt hela vägen. Och kilometrarna bara försvann.
Göra sig till för fotografen
När vi kom in igenom den medeltida stadsporten, med en åttahundra meter kvar, så sa jag tack och adjö till Lotta. Det var dags för lite spurt.
Lika bra att jubla hela upploppet.
Kände mig seg i benen. Men när jag väl ökade farten så glömde jag bort det. Kände mig hur stark som helst. Benen trummade på och jag bara njöt. Fullt med folk var det. Flera led stod utanför kravallstaketen runt banan och hejade. Mäktig känsla. Känslan höll i sig hela vägen in till torget, röda mattan, läktarna med publik, och målet. Ja, jag gjorde det! Jag är en ironman!
Målfoto.
Tid Löpning: 4.48.51
Totaltiden blev 12.40.40. För att vara mig så är det faktiskt en bra ironmantid. Min näst bästa och bara fem minuter från mitt personliga rekord. Jag började firandet nästan direkt. De bjöd nämligen de tävlande på pizza i ett tält bakom mållinjen. Bara att passa på!
Så passande, ett gammalt vrak som medaljmotiv. Det är precis så man känner sig efter ett Ironman.
Medaljens baksida.
En tröja fick jag också.
Lite firande på egen hand.
Sådär, nu får jag äta glass igen.
Lite andra bilder från Kalmar
Utsidan på mitt hotell. Oj, det var visst insidan!
Hotell var rena rama vasamuseet. Mysigt tyckte jag.
Utsikten från hotellrummet gick inte att klaga på.
Det märktes att Ironman kommit till Kalmar.
Domkyrkan.
Medaljmotivet från 2015.
Banan redo för Ironman. Jag var redo för Ironman. Trodde jag. Jag hade visst glömt lite saker...
Hälsningar från Venedig.
Lite modern bebyggelse i Kalmar.
Lite äldre bebyggelse.
Lite annan bebyggelse.
Kalmar sett från havet.
Kalmar slott.
Samma slott.
Vindbryggan.
Calmare Nyckel. Skeppet som koloniserade Nordamerika.
Vy mot vattentornet.
Kalmarunionen 1397.