57 - Kustmaran
Datum: 8 juli 2017
Min tid: 3:17:29
Väder start: Regn, 15 grader, 2m/s S
Väder mål: Mulet, 19 grader, 2m/s V
Jag skulle bara jogga lite lätt och varva med gång, men kom i mål på 3.17. Det var som 2017!
Ny vecka, ny kanon, ny mara, ny plundring!
Min vän Stefan hade lurat ner mig till Blekinge för att springa Kustmaran. Det var visst den hemliga maran han hade tänkt springa. Men vart hade han tagit vägen? Räknade iskallt med att stöta på honom längs med banan. Helst efter mig. Men tji fick jag, jag såg honom inte alls. Han var tydligen så hemlig så att han inte gick att upptäcka. Som någon slags hemlig agent. Superhemlig.
Han hade i vilket fall som helst gett mig ett hemligt tips inför loppet. "Bara för att loppet heter Kustmaran, så ska du inte förvänta dig att se någon kust." Och mycket riktigt, det enda vatten jag såg var det som föll ner från himlen.
Dagens skattkarta
Banan var mycket enkel. Följ en landsväg 21 kilometer söderut. Spring sedan tillbaka samma väg som du kom. Lätt som en plätt! Eller hur? Precis som om en mara kan vara lätt.
Banprofilen, som ser mest ut som krabb sjö
Inte mycket till backar på den här banan. De tre första milen var helt platta. Fjärde milen var det uppförsbacke hela vägen.
Piratskeppsparkeringen i Kristianopel
En pirat är inte rädd för att bli blöt
Redo för plundringståget
Dags för avfärd. Hissa storseglet!
Någonstans långt bak i klungan hittar vi piraten själv
Eftersom jag tänkt ta det lugnt placerade jag mig själv långt bak i fältet. Tog det lugnt i starten. Fortsatte iväg i ett lugnt tempo. Jag kände att det gick väldigt lätt idag. Tog omgående ett gäng placeringar. Sen slog jag följe med Christer Svensson, arrangör av Personliga rekordens tävling, samt redaktör för Marathonlöparen. Går alltid lättare att springa när man har sällskap.
Mil 1 avklarad på 47.54.
Ånej, nu springer jag omkring och skrattar igen
Mil 2 och 3 gick oförskämt lätt för mig. Märkte inget av att jag sprungit Båstad Marathon veckan innan. Märkte att Christer började släppa vid vätskekontrollerna. Vid en vätskekontroll efter kanske 12-13 kilometer släppte han helt. Väntade in honom en stund, men sen valde jag att sakta men säkert börja jaga de framför mig. Var väl ungefär fem stycken som låg som ett pärlband några minuter framför mig. En efter en plockade jag in dem. Hehe! Efter 28 kilometer blev det tomt. Nu fick jag springa helt själv.
Mil 2 gick på 46.51. Halvan passerades några sekunder innan 1.40. Mil 3 gick på 45.11.
En mycket efterlängtad skylt
Såg bara en löpare på vägen mot mål, en Solviking som tröttnat och varvade löpning med gång. Han passerade jag väldigt snabbt vid cirka 35 kilometer. Det blev lite svårare att hålla tempot när jag sprang själv utan någon som helst draghjälp. Kom på mig själv flera gånger med att jag låtit tempot sjunka. Såg en skylt med ortsnamnet Stålemara, ett mycket passande namn en sådan här dag tyckte jag. Vid vätskekontrollerna uppförde jag mig som en barnunge. Skrek efter mat och dricka. Och när jag väl fick någonting så spillde jag och hällde det mesta över mig själv. Bordskick som en bebis med andra ord.
Mil 4 avklarad på 47.39. Bara spurten kvar...
Så var det slut på det roliga
I mål på 3.17.29, vilket räckte till en sjätteplats. Det räckte också till en första plats i den största åldersklassen, M45. Dessutom var det mitt fjärde bästa marathon någonsin. Och sist men inte minst ett nytt BQ (Boston Qualification). Nu hade jag kvalificerat mig till Boston Marathon 2018 för andra gången (första gången var på Stockholm Marathon en månad tidigare).
Det var inte bara jag som var förvånad över dagens resultat, tävlingsledaren blev så till sig att han brett leende sprang fram och gav mig ett "high ten". Han hade väl aldrig trott att han skulle få se piraten bland de riktiga löparna med splitshorts och klubblinnen.
Värt att notera att Christer också avancerade genom fältet och kom i mål på platsen efter mig, endast 30 sekunder bakom!
Enligt planen skulle jag ha tagit det lugnt och kommit i mål på någonstans mellan fyra och fem timmar. Ju närmare fem desto bättre. Nu var jag inte i närheten. Vad var det som gick snett egentligen? Jag analyserade lite och hittade några undermedvetna beslut som ställde till det.
Det första som gick fel var nog att jag valde att springa i tävlingsskorna. Jag skyllde på att träningsskorna var alldeles nyinköpta. Ha, som om någon skulle köpa den bortförklaringen.
Sen valde jag ett kyligt lopp med regn. Och för att inte frysa, så måste man springa på. Snyggt uträknat!
Det tredje beslutet var att ta med mig en dotter, som fick vänta i regnet på att pappan skulle springa färdigt. Det stressar ju inte på alls, eller hur?
För att sätta sista spiken i kistan så anmälde jag mig till tävlingsklass. Jag kunde ha anmält mig till motionsklass, men jag tillhörde ju en klubb, och då ska man ju per automatik var med i tävlingsklass. Och per automatik så växte också hornen ut på tävlingsdjävulen.