67 - Little Rock Marathon
Datum: 4 mars 2018
Min tid: 3:03:25
Väder: Mulet med regnskurar, 6-9 grader, 3m/s O
Bara för skojs skull kör jag med olika teman varje år. 2018 är det Holy Grail som gäller. Till temat hör att det ska vara ett uppdrag, sökande eller quest per marathonlopp och kanske också favoritfärg. Marathonlopp två, Little Rock Marathon 2018, blev ett riktigt Holy Grail lopp.
Uppdrag i Little Rock: Komma topp-3 i min åldersklass.
Årets Little Rock Marathon logga.
Vilse.
Av någon outgrundlig anledning så har Little Rock placerats väldigt, väldigt långt bort. Detta innebär: Lång resa. Inga direktflyg. Många förseningar. Inställda flyg. Samt en och annan möjlighet att hamna i Perus djungler istället.
Här bedrivs lobbyverksamhet.
Jag hade med mig Bianca som skulle få göra sitt första riktiga marathon. Långt hade hon visserligen sprungit tidigare. Längre än ett marathon också. 8 ultror hade hon gjort. Men nu var det dags att ge sig på enbart den klassiska distansen 42 kilometer.
Men vänta nu, ska vi springa 26.2?
Nu var vi i USA och där är den klassiska marathondistansen 26.2. Det är såklart lättare och främsta skälet till att så många väljer att springa där.
Kungen var på plats.
Little Rock Marathon kör med olika tema varje år, i år var temat "What's your Quest?", ett medeltida Monty Python inspirerat tema. Passade mycket bra ihop med mitt tema för 2018. Det var ju i stort sett samma tema.
What's your Quest?
Med nummerlapparna uthämtade så var det dags att börja bli nervös inför tävlingen.
Skulle jag sluta i topp?
...eller nere på botten?
Du skulle bara våga ta ett kort!
På lördagen, dvs dagen innan marathonloppet, så anordnades ett ett uppvärmningslopp om 5 eller 10 kilometer. Tre grader varmt på väg till start, och nästan tio grader vid målgång, så uppvärmningen måste fungerat bra.
Spännig typ.
Eftersom marathonloppet var mitt stora mål med resan, så valde jag att bara jogga runt femkilometersbanan.
Mitt uppe i en målpiruett.
Döm om min förvåning, när startfältet glesnade ut. Vad hände? Vart tog alla vägen? Det visade sig att jag, trots att jag joggade, kom i mål någonstans kring 30:e plats. En normal femkilometers tid hade räckt till seger. Asch, jag skulle satsat på det här loppet istället.
Vilt firande.
Kändes väldigt konstigt att gå runt och fira att man genomfört en lätt jogg på fem kilometer. Det är ju inte ens ett träningspass. Men funktionärerna jublade som om man vore en världsmästare, så det var lika bra att spela med.
Världens finaste femkilometersmedalj.
Medaljen var värd att fira om inte annat. Medaljen var stor och fin. Större än en Stockholm Marathon medalj och 5 karats guld tror jag att det var minsann. Det stod i alla fall 5K på medaljen. Dessutom många fina detaljer på medaljen. Massor med referenser till filmen "Monty Python and the Holy Grail". Medaljens ram utgjordes av Arkansas gräns. Notera den slingriga östgränsen mot floden Mississippi. Flaggan längst upp är Arkansas flagga, rombens ram är egentligen marinblå med stjärnor av silver.
Sightseeingkarta för turen runt Little Rock
Söndag morgon 07:00, och äntligen dags för själva marathonloppet. Banan består i princip av ett enda stort varv, men först får man göra ett litet varv på drygt 5 kilometer. På det lilla varvet springer man över till norra sidan av floden Arkansas gör en liten slinga och springer tillbaka över samma bro som kom på. De första 12 kilometrerna är lättsprungna. Sen börjar backarna. Först bara små backar, sen efter 23 kilometer så kommer det stora backar också. Hela andra halvan är backig.
Halvmaran startade samtidigt. Gula nummerlappar = marathonlöpare, röda nummerlappar = halvmaraditon. 18 första kilomtrarna gemensamma. Sen kommer det där vägvalet där man måste visa lite mental styrka för att inte ta den korta vägen tillbaka till mål.
Vi springer tvärsöver Arkansas. Floden alltså.
Hamnade långt framme i starten. Inga kenyaner i sikte. Skönt, då slapp man höra hur de mumlar om vem som släpat hit kylskåpet. Nä, i brist brist på kenyaner så tänkte jag att idag skulle jag försöka agera kenyan istället. Jag skulle springa som en gasell och plocka hem en topplacering i min åldersklass. Inget fel på självförtroendet där inte.
Kom iväg bra vid starten. Kollade klockan efter 500m. Hmm, 3.40-tempo. Bäst att bromsa lite.
Hittade en liten klunga att springa med. Mössan slängde jag vid första bästa vätskekontroll. Bara fokus framåt nu. Löpningen kändes lätt och bekväm. Men farten! Vad ska man säga egentligen? Jag låg stadigt kring 4.00 min per kilometer. En fart som jag bara kommit upp i på något enstaka träningspass. Och då fick jag slita och tog helt slut efter bara någon kilometer. Nu tuggade jag bara på. Overkligt!
10-kilometerspassering.
Fem kilometer på 19.48. Milen på 39.57. Fortsatt lätt. Det kändes som det här var min dag. Jag kunde göra vad som helst.
Min klunga
Vi turades om att dra klungan. Backarna började komma, Inga som helst problem.
Little Rock Central High School.
Vid 20 kilometer började klungan splittras. Jag och en annan kille kom lite före. Det kändes lätt. Bara att mata på. Halvmaran passerades på 1.26.09. Min snabbaste halvmarathontid sen 2012. Det var verkligen min dag.
Var är jag nu?
Det började regna. Kallt regn. Mycket kallt.
Kollade ner på klockan 3.48-tempo. lite fort kanske. Tänkte att det kanske skulle vara smart att ta det lite lugnare. Så jag valde att släppa.
Arkansas State Capitol.
Plötsligt blev jag trött, stel och slut. Konstigt var kom det ifrån. Klungan kom ifatt och förbi. Jag kunde inte svara. Vad hände? Jag skulle ju vara den snabbfotade kenyanen. Kenyan var jag i och för sig fortfarande. En kenyan som inte tålde kyla. Såg klungan försvinna i fjärran samtidigt som jag kämpade med en tung lång uppförsbacke på några kilometrar. Försökte bara bita ihop så gott det gick.
Sprang helt solo en dryg mil. Försökte hålla ett bra tempo. Gick bara sådär. Tänkte att det blir bättre när det börjar gå utför. Det gjorde det inte. Det var en riktigt brant utförslöpa som man inte hade någon som helst glädje av. Fint var det i alla fall. Man sprang bredvid en skog med en djup ravin i.
Kring 35 kilometer fick jag sällskap igen. Det varade en halv sekund sen var jag omsprungen.
Med jämna mellanrum blev jag omsprungen. Jag hade inga krafter kvar. Tempot sjönk hela tiden. Mentalt var det hur tungt som helst. Det enda som höll mig uppe nu var att jag inbillade mig att jag kämpade om platser i min åldersklass. Annars hade jag nog brutit. Var helt tom på energi. Och benen släpade jag efter mig.
Sen när jag väl närmade mig 40km och tänkte att det snart var över så kom en tuff uppförsbacke. Kom precis över. 40km passerades. Nu så. Nu var det väl ändå slut. Men, nejdå. Då kom värsta mördarbacken. På något sätt lyckades jag kravla mig över. Hur vet jag inte. Det enda jag minns var att jag uppe på backkrönet vände mig om för att kontrollera att jag faktiskt kommit upp för backen. Sista en och en halv kilometrarna var sen klart lättare. Inte för att det gick särskilt fort för det.
Äntligen i mål!
Roligt att spurta i mål bredvid halvmarathonlöpare. Äntligen kunde jag också få springa om.
Jag var rejält besviken på mig själv efteråt. Kände att jag vikit ner mig. Inte gjort vad jag kunnat göra. Och så vidare. Det hade ju börjat så bra. Jag kunde till och med ha slagit till med ett nytt personligt rekord. Nu var jag inte i närheten. Och samtidigt kunde jag inte förstå vad som gått fel.
Så här några veckor efteråt, när jag hunnit smälta alltihop, så är jag ändå rätt nöjd. Jag lyckades kämpa mig igenom hela loppet, och jag gav precis allt. Min tredje bästa marathontid på en rätt tuff bana. Faktiskt inte illa alls. Placeringsmässigt blev det en 22:a plats totalt och min ålderklass lyckades jag faktiskt vinna. Vilket innebär att jag faktiskt klarade av mitt mål.
Bianca lyckades bra. 6.44.19 blev hennes tid, nytt pers. Mycket bra av henne med tanke på att hon inte tränat något alls.
Nya medaljer till samlingen.
Kombomedalj
Big medal from Little Rock.
På efterfesten fick jag mig en egen graal.
Några t-shirts rikare blev jag också.
Utsikt över Little Rock från hotellrummet.
Little Rock har nästan 200 000 invånare. Men det är kommunen. I storstadsområdet så bor det över 700 000 människor.
Little Rock är också huvudstad i delstaten Arkansas.
En helt vanlig anonym gatuskylt
President Bill Clinton kom härifrån. Han har fått huvudgatan uppkallad efter sig. En park, ett bibliotek och flygplatsen bär också hans namn. Antagligen en del andra saker också.
River Market.
Little Police Car.
Utsikt från Junction Bridge.
Gör det själv vykort.
Jag visste väl att jag skulle stöta på en banjospelare.
All lokaltrafik heter Metro. Undrar just om de vet vad metro betyder?
Det är lätt att hitta rätt. Bara att gå åt andra hållet.
Alla delstater har ett smeknamn. Arkansas har ett fyndigt namn.
Utsikt från hotellet.
Grannhuset. Old State House.
Arkansas River Trail, ett 17 miles långt promenad och cykelstråk längs med floden.
Lyckades spåra upp en ubåt. Är man profesionell ubåtsjägare så är man.
Veterantorped.
Little Rock Skyline.
Avslutar med mitt egenhändigt tillverkade vykort. Junction Bridge.