47 - Ölands Marathon
Datum: 6 augusti 2016
Tid: 3.22.51
Väder: Mestadels mulet, 23 grader, 6-7m/s.
Banan på Öland är i princip en trevarvsbana. Det är bara det att varvet är 13km långt. Så för att få till rätt längd så springer man först två korta varv runt kvarteret, sen springer man slutslingan på trettonkilometersvarvet. När det väl är sprunget så är det tre varv som gäller.
Karta.
Fick ett erbjudande av klubbkompisen Stefan att hänga på och göra Ölands Marathon. Inte något jag tänkt springa, men det såg ut att fungera hyggligt med min planering. Fast bäst vore om jag använde augusti som träningssperiod inför hösten. Å andra sidan så gillar jag ju att springa, och det här var ett nytt lopp för mig att upptäcka. Och ett nytt landskap att springa marathon i. Om jag bara gör loppet som ett lugnt långpass så kanske det inte stör så mycket. Nyfikeheten och viljan att springa vann. Öland här kommer jag!
Två grönklädda löpare
I nästa steg så blev jag övertalad att inte bara genomföra loppet utan också att försöka springa fort. Tanken var att göra ett försök ned mot under tre timmar. Inte för att det var särskilt troligt att det skulle gå. Men det fanns ändå en liten, liten möjlighet, och då kan det vara värt ett försök. Misslyckas det så vet man hur långt man klarar i rätt tempo. Man inser vad man behöver träna på. Dessutom är själva försöket en träning i sig på det som krävs för att klara det. Det är ju mycket sällsynt att jag har det upplägget och omständigheterna på träning. Typ, aldrig. Alltså blir själva tävlingen ett utmärkt tillfälle att träna på att tävla.
Start
Kände mig väldig lugn inför start. Oväntat lugn faktiskt. Och avslappnad. Pratade lite med andra löpare vid starten. Joggade några få metrar bara för att. Tillbaks till starten och prata lite till. Sen var det bara dags. Försökte undvika trängsel och komma in i rätt tempo så snabbt som möjligt. Lyckades riktigt bra. Hade strax över fyra minuter på första kilometern. Hittade sen ingen rygg som sprang i rätt fart. Nästa kilometer lite långsammare. Hamnade själv i ett ingenmansland.
Efter några kilometer så hade jag en rygg framför mig, jag höll exakt samma fart som löparen framför. Bara det att den ryggen fanns 100-150 meter framför. Synd, hade varit skönt med lite hjälp i motvinden när vi sprang mot Kalmarsund. Men det roliga var att den ryggen tillhörde Stefan. Nu låg linköpingslöparna inte ihop, men väl efter varandra.
Vi höll bra fart, jag hade 20.39 efter 5 kilometer, och jag lyckades bara krympa avståndet något. Precis innan vi kom till Kalmarsund krymte avståndet rejält. Kanske bara 40-50 meter nu. 500 meter längs med Kalmarsund sen vände vi tillbaks mot Löttorp. Milen passerades på dryga 42 minuter. Bra jobbat. Det här verkade gå hur bra som helst. Märkte att jag nu knappade in meter för meter. Strax innan en vätskekontroll var jag ifatt. Jag hade lovat att ropa "Cola Light!" till Stefan om jag kom ifatt, och det gjorde jag. Plötsligt blev det väldig fart på gubbarna som bemannade vätskestationen, för de hade inte hällt upp någon cola än. Och inte hann de göra det heller innan vi passerat.
Tänkte att vi skulle hjälpas åt att dra, men så blev det inte. För jag tappade någon meter vid vätskekontrollen och sen fortsatte jag att tappa. Kanske att jag började känna av trötthet, jag var väldigt varm i alla fall. Bet ihop och koncentrerade mig på att ändå hålla ett jämnt tempo.
På väg ut mot Kalmarsund på andra varvet började jag återigen närma mig. Eller det blev nästan som på första varvet, jag låg konstant 100 meter bakom och hade visuell kontakt. Sen på sista kilometern till Kalmarsund så bara försvann hela avståndet i ett nafs. Farten var inte lika bra längre och jag insåg att vi skulle få jobba för att nå en sluttid under 3.15. Försökte intala oss bägge att det nog skulle gå att fixa, när vi sprang längs med Kalmarsund. Hur man känner sig under ett marathonlopp varierar en del från toppar till djupa dalar. Jag var nog mer inne i en topp här, samtidigt som Stefan var inne i en dal. Vilket gjorde att han släppte iväg mig, men snart skulle rollerna bli ombytta.
Benen blev tyngre och tyngre och tempot sjönk ytterligare. Inte bra. Magen började krångla ordentligt här. Tänkte för mig själv att det inte var någon större fara, jag kunde nog fortsätta hela loppet utan att stanna. Sen blev jag bara tvungen att stanna och gödsla en intet ont anande åker. Tänkte att Stefan kanske hade passerat under mitt ofrivilliga stopp, men det hade han visst inte. Kämpade vidare och tuggade kilometer för kilometer.
När jag skulle påbörja tredje varvet kände jag att jag var helt slut. Tempot var som bortblåst. Ville bara ge upp alltihop och börja gå. Kände dessutom att alla tidsmål spruckit och kände mentalt sett att det hela var meningslöst. Men jag skulle inte ge upp loppet ändå, väl? Bara gå lite. Eller mycket. Skulle vara så skönt att ge upp. Beslöt mig för att vänta en kilometer till innan jag började gå. Det var ju bara en kilometer kvar till 30 km. Tempot var löjligt lågt nu, en bit över sex minuter per kilometer. Några meter innan 30-kilometersskylten flög Stefan förbi. Önskade honom lycka till och sen försvann han bortåt vägen.
På något sätt kunde jag inte med att gå. Visste att det var väldigt långt kvar och att det skulle ta väldigt lång tid om jag gick. Beslöt mig för att försöka ta mig hela vägen runt utan att gå någon gång. Mest för självkänslan, att visa för mig själv att jag minsann inte behövde gå. Alltså fortsatte jag vidare i mitt löjligt låga tempo. Efter ytterligare någon kilometer började det gå aningens snabbare, under 6 min/km nu. Tungt, men det gick framåt. En bit till. Haha jag klarar nog springa hela vägen! Efter ett tag började jag fundera på att kriga för att åtminstone komma in under 3.33. Fast helst under 3.30. Huvudet satte i gång att räkna. Jomen det skulle nog kunna gå bara jag höll hygglig fart. Så jag fortsatte framåt och jobbade för att komma närmare 5 än 6 min/km.
I mitt utmattade tillstånd så tyckte jag mig se Stefans rygg därframme. Märklig hägring. Men jag närmade mig hägringen allt eftersom, så det var nog ingen hägring. Och precis som varvet innan så åts avståndet upp den sista biten till Kalmarsund. Nu var rollerna ombytta igen, tungt för Stefan och lätt för mig. Nja, kanske inte lätt precis, ganska tungt faktiskt, medan det var jättetungt för Stefan. Vi slog inte följe nu heller. Så lustigt det kan det bli, vi springer i stort sett lika fort, men kör så ojämnt att vi inte kan slå följe.
Resten av loppet var jobbigt, tunga ben som gjorde ont, och jag slet för att hålla ett någorlunda tempo uppe. Tempot gick upp och ner mest hela tiden, trots att jag försökte. Var nog bara väldigt trött, mest överallt. I mål på 3.22.51. Vilket innebar ett BQ för mig, med två minuters marginal. Lite kul med tanke på att jag någon dag innan loppet råkat diskutera Boston Marathon och dess kvalgränser (BQ). Faktiskt mitt tredje BQ. Åland Marathon 2011 och Stockholm Marathon 2012 var de tidigare.
Jag och loppets utländska deltagare
Ingen medalj vid målgång, istället fick man ett fossil i en kalkstensbit. Passande, för jag kände mig lite som ett fossil efter det här loppet. Blev gratulerad av en familj från Tyskland efter målgång. De gratulerade inte alla, bara just mig. För det var inte vilken familj som helst, det här var mina gamla grannar och goda vänner, som flyttat hem till Tyskland för tio år sen. Och nu så råkade de dyka upp på precis samma marathon som jag. Världen är bra liten ibland!