60 - Ölands Marathon
Datum: 5 augusti 2017
Min tid: 3:44:23
Väder: Mestadels klart, 21 grader, 8m/s VSV
Banan går på Norra Öland och är i princip en trevarvsbana. Varvet består av en lång slinga och en kort slinga. Bägge utgår från korsningen i mitten av Löttorp. Det blir som en mycket deformerad liggande åtta. Det är bara det att varvet är 13km långt och tre varv blir bara 39 km. Så för att få till rätt längd så springer man först två korta varv runt kvarteret, sen springer man slutslingan på trettonkilometersvarvet. När det väl är sprunget så är det tre varv som gäller.
Banan går mestadels utanför tätorten, genom det typiska öländska haglandskapet och en del små skogsdungar. Här och var passeras en gård. Grönt, lummigt och vackert med andra ord. Däremot ser man inte så mycket hav, bara en några hundra meter lång sträcka längs en stenig strand varje varv.
Karta.
Den här helgen så skulle jag ha varit ledig från lopp och bara vila mig i form för Ironman Hamburg helgen efter. Men så fick jag bara för mig att klämma in ett marathonlopp bara för att. Helt galet! Men sådan är jag.
För att inte förstöra för mycket för Ironman Hamburg, så skulle jag ta det lugnt och långsamt. Helst en bit över fem timmar skulle det ta. Under fem i värsta nödfall.
Sen tog jag på mig tävlingsskorna, tävlingslinnet, splitshortsen och placerade ut en dotter, som skulle vänta vid mål. Det vill säga exakt samma misstag som vid Kustmaran. Inget av ovanstående får ju mig att ta det lugnt och långsamt. Att jag aldrig lär mig.
Tänk så glad och lycklig man kan bli av att få ställa upp i ett marathonlopp
Första lördagen i augusti varje år invaderas den lilla, lilla byn Löttorp av galna marathonlöpare. Ser lite lustigt ut när det är dags för samling vid pumpen. Förlåt jag menar utanför samling utanför konditoriet. Ute i ingenstans dyker sjutttiotalet löpare tillsammans med en ännu större skara medföljande familjemedlemmar och supportrar. Lokalbefolkningen och de få turister som förirrat sig hit förstår ingenting. -"Vad hände med vår idyll?"
Den typiska Ölandska sandstranden, som vi inte såg en skymt av under loppet
Ställer mig en bit bak i fältet vid starten. Med 30 sekunder kvar till start smyger jag fram till Stefan och förklarar att han satt på sig shortsen bak-och-fram. Underbar panik när han under total brådska börjar slita av sig byxorna för att åtgärda problemet. Sen avslöjar jag att jag bara skojade. Hehehe! Alltid lika roligt att störa konkurrenterna!
Verkade inte vara någon fara med honom, han for i väg som en raket som vanligt. Själv lufsade jag iväg.
Nu bar det sig inte bättre än att lokalbussen stannade mitt på banan (första mikroslingan runt kvarteret). Jag kom lite ur rytm när jag blev tvungen att runda bussen. Så istället för extremt långsam slölunk (plågsamt långsamt) så råkade jag falla in i min vanliga långpasslunk. Inte så snabbt det heller visserligen men klart snabbare än jag tänkt mig.
Efter några kilometer kom jag ifatt Jakob från Jönköping. Jag såg att han sprang i Mizunoskor. Jag springer också i Mizuno och eftersom det är rätt ovanligt märke blev jag bara tvungen att snacka med honom. Strax fick vi sällskap av Ulrik från Emmaboda också. Och tillsammans snackade vi nästan bort tre mil. Fantastiskt trick det där. Loppet blir så mycket kortare då. Tempot vi höll pendlade från 5.10 till 5.30.
Efter sista varvning stannade de till lite för länge vid vätskekontrollen och jag fick en lucka. Struntade i att vänta in dem, jag skulle ju ändå börja gå strax. Jodå, någonstans fanns tankarna på nästa vecka fortfarande. Bestämde mig för att börja gå vid 32 km. Bara en mil kvar då. Det lät lite lagom.
Men efter drygt 31 km så kom jag ifatt raketen Stefan. Han gick. Typiskt raketer, de brukar krascha. Tyckte då att det var lika bra att göra honom sällskap och börja gå. Blev omsprunga av först Ulrik, sen Jakob, sen någon till.
Det gick väl bra att gå en stund, men sen så blev jag så törstig så jag blev tvungen att skynda till nästa vätskestation. Stefan lovade att komma ikapp.
Promenerade längs med havet efter vätskekontrollen. Blev omsprungen av ett gäng till. När banan svängde inåt land igen fick jag medvind. Tog några lätta löpsteg. Lät vinden trycka mig framåt. Skönt. Oj, nu sprang jag nästan en kilometer. Måste gå! Jag måste gå! Det måste gå! Gick en stund igen. Men alltså, seriöst, vad långsamt det gick. Det blev för långtråkigt. Jag stod inte ut. Sprang en bit. Gick igen. Sprang igen. Gick igen. Sprang igen. Gåpauserna blev kortare och kortare. Efter sista vätskekontrollen fick det vara. Lika bra att jogga hela vägen in i mål.
Kom in på den lilla avslutande slingan. Valde att släppa handbromsen. Bara motorbroms nu. 4.30-tempo sista biten in. Skönt! Där framme sista kurvan sen kanske en 50 meter till mål. Yes! Äntligen dags att lägga in en spurt. Kom fram till kurvan. Rundade huset. Ser målet. Då plötsligt flyger Louise fram bakom en bil, rätt mot mig och vrålar. Ojojoj! Vilket bus, jag höll på att skita på mig.
I mål på 3.44.23, precis enligt plan. Mer eller mindre.
Hurra jag har vunnit... ...en liten kalkstensbit.
Efter målgång så körde jag after run utanför konditoriet. Trevligt med lite eftersnack.
Kuriosa 1. Vid en gård så hade en familj satt upp en egen liten vätskestation. Trevligt! Jag tackade genom att ta ett glas kallvatten och hälla på deras tvååring. Mycket snällt av mig! Nej, det var inte med flit. Det var ett väldigt stort glas. Inte en chans att jag kunde dricka allt. Mamman föreslog att jag skulle hälla det över mig. Det gjorde jag också. Sen hör jag ett illvrål bakom mig. Vattnet hade visst på något sätt studsat på mitt huvud och träffat tvååringen. Jag rusade iväg för allt vad benen var värda...
Kuriosa 2. Jag plockade 10 placeringar sista fem kilometrarna (och alla utom en som sprang förbi tidigare). Låter kanske inte så mycket, men det var 15% av startfältet. Och då gick jag ändå stundtals. Det var som 2017!