38 - Östgötamaran
Datum: 6 september 2015
Min tid: 3:32:34
Väder: Regn, blåst, 11 grader
Det här var alltså första upplagan av Östgötamaran, men loppet har faktiskt arrangerats några år på 80-talet under ett snarlikt namn. Så nu när loppet gjorde comeback så var det bara att passa på. För mig innebar det också mitt första marathon i Östergötland. Vilket egentligen är helt otroligt att det dröjt ända till nu. Till mitt försvar får väl lov att sägas att det inte finns så många andra maratonlopp i Östergötland. Faktiskt inga andra alls. Kraftloppet i Finspång hade maraton- och ultraklasser några år. Väldigt få deltagare, och dessutom har jag liksom jämt hamnat med i stafetten istället. Så när det nu dök upp ett lopp så gällde det att passa på. Dessutom med starten belägen bara några kilometer hemifrån, så hade det varit straffbart att missa tillfället.
Starten låg utanför Linköping Arena och målet inne på Nya Parken i Norrköping. Om man nu skulle springa in på en fotbollsplan så hade det väl ändå varit enklare att bara springa in på Linköping Arena. Och mycket kortare.
Bilden är tagen av Mikael Grip. Fler av hans bilder från loppet finns på Löpning för alla.
Sprang första två milen tillsammans med klubbkamraten Fredrik. T-shirten åkte av efter någon kilometer och huvudbonaden förvandlades till ett pannband. Det var ju ändå så varmt och skönt. Eller så var det Fredrik som höll för högt tempo för mig och min motor blev aningens överhettad. Inte ens den kalla nordanvinden räckte till för att kyla ner.
Efter två mil släppte jag. Det var ungefär då regnet började falla. Kallt regn som fick kläderna att klibba fast mot kroppen. Sen kom uppförsbackarna efter Norsholm och motvinden. Och tröttheten. Nu var det inte så kul alls.
Nu var inte bara jag som blev mindre kul. Strax efter Kimstad så blev vägen okul också. Blöta, leriga grusvägar är inte roliga. Jag slet för att hålla uppe farten, men det gick bara långsammare ändå. Vägen var tung. Kläderna var tunga. Skorna var blytunga. Det var eländigt. Tvivlade starkt på att jag skulle kunna ta mig i mål. Men det var kallt också så att stanna eller gå var inte något alternativ. Bara att bita ihop och fortsätta simma, springa menar jag såklart. Fast simma hade kanske varit ett alternativ stundtals var det mer vatten än väg.
På trötta ben staplade jag så småningom i mål. Ingen energi kvar alls. Sista kilometrarna gick verkligen i snigelfart. Hade klar möjlighet att gå under tre och en halv timme, hade bara behövt hålla kring sex minuter per kilometer på slutet. Men hur jag än försökte kunde jag inte hitta några krafter någonstans. Jag fick istället nöja mig med tiden 3.32, vilket inte är så illa ändå, årsbästa faktiskt.
...Och trots att det var så eländigt så hoppas jag att tävlingen återkommer. Och att jag kan få springa den igen. Och att det ska var mindre eländigt.