75 - Östgötamaran
Datum: 29 september 2018
Min tid: 3.15.58
Väder start: Enstaka moln, 7 grader, 3m/s SV
Väder målgång: Enstaka moln, 12 grader, 6m/s VSV
Jag tänkte mig att fira marathon nummer 75 med något alldeles extra. En sak var att göra den på hemmaplan, bara det lite speciellt, faktiskt bara fjärde maran i Östergötland för min del. Sen så tänkte jag springa fort också. Och som grädde på moset så tänkte jag göra något jag inte gjort förut, nämligen att skaffa mig en DM-medalj i marathon. Här menar jag en medalj i min åldersklass, för rent teoretiskt så skulle jag kunna få både en seniormedalj och en i min åldersklass. För min del skulle en i min åldersklass räcka, för jag hade kommit på att det var det jag saknade i min samling. Detta eftersom jag inbillar mig själv att jag är marathonlöpare. Och då är det just en sådan medalj man ska ha i sin samling. Min önskan var så stark att jag till och med satte upp en erövrad DM-medalj på listan över mina livsmål. Jag hade försökt tidigare och misslyckats. Flera gånger till och med. Bland annat just på Östgötamaran, där jag blev fyra i min åldersklass efter att ha gått in i väggen och slöpat mig i mål på 3:32. Så lite revanch hade jag att ta ut på just det här loppet.
Nu bor jag i ett väldigt jobbigt distrikt för att lyckas, det har nämligen inte ordnats något DM sedan 2015. Observera att tidigare så avgjordes DM i samband med Stockholm Marathon varje år. Det var tider det. Synd bara att jag inte sprang fort alls på den tiden. Dessutom är distriktet lite hemliga om det är DM och när det är DM. Marathon har de plötsligt utan någon klar anledning bara strukit. Halvmarathon hade ett år tävling som DM, sen ändrade de till en annan tävling veckan innan första tävlingen skulle gå av stapeln. Det var en hel del som blev förvånade när de inte fick någon medalj. Jo, jag saknar DM-medalj i halvmarathon också. Jag hade faktiskt sprungit den tävlingen i år om jag vetat om att det var DM då. Fick höra efter loppet att det hade varit DM. Surt. Nåväl, nu hörde jag ryktas om att Östgötamaran skulle vara DM. Så jag la upp hela säsongen för att lyckas just på den här tävlingen.
Min plan för dagen blev att springa jämt och fort. Jag bedömde att en tid kring 3:10 borde garantera en DM-medalj. Sen skulle det vara kul att springa på årsbästa, alltså snabbare än 3:03. Och sen så plötsligt gick jag och drömde om att springa under tre timmar. Lycka till!
Uppdrag: DM-medalj i min åldersklass.
Så här sprang jag Östgötamaran
Banan
Östgötamaran arrangerades senast 2015, då gick den mellan Linköping och Norrköping.
Nu hade den flyttat in i Norrköping. Tre helt olika varv skulle avverkas. Start, mål och varvning på Tyska torget.
Första varvet gick längs med Motala
Ström bort till Himmelstalund och tillbaka, 10km långt. Andra varvet åt sydöst först genom city, sen Södra Promenaden,
förbi Centralbadet och sen ut till flygplatsen, genom villaområden i Smedby och Rambodal,
sen till miljonprogrammet Hageby och Mirum Galleria, till
Centralbadet och sen tillbaka till varvningen samma väg som man kom. Lite formad som en slickepinne skulle man kunna säga.
11,1km mätte andra varvet.
Tredje varvet precis likadant som det andra, bara det att det var längre, och man hamnade långt ut på landet.
21,1km mätte tredje varvet.
Banan var inte backig, men den var inte flack heller. Underlaget var mest asfalt, men en hel del grusväg och grusade promenadstigar ingick också.
Före Start
Kom fram till ett köldslaget Norrköping, termometern visade på plus tre grader.
Min hjärna måste ha drabbats av frostskador för jag var mer förvirrad än vanligt.
Kom på att jag betalat parkering så att tiden skulle gå ut ungefär när jag gick i mål. Bra planerat.
Hoppade över att gå på toa i parkeringshuset. Istället hamnade jag i värsta toakön vid starten. Insåg att jag antagligen
skulle stå kvar i kön när starten gick. Sen kom jag på att jag glömt vaselinet i bilen. Mycket förvirrad nu.
Vad är värst att kissa på sig eller få skavsår? Valde att få skavsår. Ju närmare start, ju snabbare rörde sig kön framåt.
Jag hann. Gjorde årets snabbaste toabesök. Kollade klockan.
Det var mindre än fem minuter kvar till start. Dags att leta vaselin. Vilken syn! En galning som sprang kors och tvärs över
startområdet, när alla andra ställt upp sig. Men jag fick faktiskt lite vaselin till slut. Sprang in i startfållan
fem sekunder innan skottet brann.
Starten på Tyska torget. Foto: Östgötamaran
Första varvet, 0-10 km
Eftersom jag hoppat in i startfållan från fel håll stod jag i princip längst fram och
kom iväg utan problem med trängsel. Det var ett blandat startfält. Marathonloppet startade samtidigt som milloppet,
halvmarathonloppet och stafetten över marathondistansen. Det var en löpare som ryckte direkt. Flög liksom iväg.
Han sprang inte marathonloppet. Strax sprang vi över Motala Ström. Det var en strid ström av löpare över Strömmen.
Själv låg jag med i tätklungan. Vi gjorde en cirkel genom Kaktusparken, sen tillbaka över Strömmen. Här mötte vi löpare
som var på över Strömmen för första gången. En ström åt bägge hållen alltså, så kallad växelström.
Motala Ström. Foto: Östgötamaran
Jag hade bra fart redan från början. För bra. Stress kanske. Jag la mig sist i tätklungan sen bromsade jag sakta in till rätt fart. Eller mera rätt. Gick fortfarande kanske någon sekund per kilometer för snabbt. Tillräckligt bra bedömde jag. Vi sprang förbi konserhuset De Geer. Förbi Värmekyrkan. Över Strömmen. Förbi Campus. Över Strömmen igen. Sen sprang vi på en promenadväg längs med Strömmen. Nu körde jag mitt eget tempo. Men det innebar också att jag sprang själv. Jag hade eftersläntrarna i klungan en bit framför mig. Kändes bekvämt och lätt. Vackert längs med Strömmen. Solen glittrade i vattnet. Som att ta en söndagspromenad ungefär. Bara det att det var lördag och att promenaden gick ganska fort.
Promenadvägen. Foto: Östgötamaran
Under gamla motorvägen och in i Himmelstalundsområdet. Över Strömmen. Det stod några och hejade på andra sidan bron. Tillbaka in mot stan. Under motorvägen. Över en gräsmatta. Följde en efter löpare ned åt höger. Hmm, konstigt håll vägen svängde. Nu hamnade ju Strömmen på fel sida, vilket innebar att riktningen var tillbaka mot Himmelstalund. Hmm, kanske ska vi över någon bro. Nix! Under motorvägen tillbaka in på cykelbanan där jag sprang på alldeles nyss. Nu med många långsammare löpare. Oj, galet! Undrade hur de skulle diregera oss nu? Var skulle vi svänga av från de övriga? Vakterna visade precis likadant åt alla. Likadant som förra varvet. Inte bra. Kom fram till stället där jag sprungit ned åt höger. Hmm, det måste var fel. Om jag skulle följa med de långsammare löparna som nu sprang ner där så skulle jag bara göra ytterligare ett varv.
Strax efter Himmelstalund. Foto: Östgötamaran
Jag och en annan löpare stannade. Vi frågade flaggvakten som stod där vart vi skulle springa? Inget svar. Dividerade lite innan vi bestämde oss för en väg snett upp till vänster utan skyltar eller något. Jättekostigt att springa på den vägen. Jag och den andra killen, som sprang halvmaran fick jag reda på, var helt själva. Inga andra löpare. Inga skyltar. Inga snitslar. Inga pilar. Det var som om vi hade lämnat tävlingen. Vi kunde vara på väg vart som helst. Så småningom kom en kilometerskylt. Skönt, då råkade det vara rätt väg. Jag kollade klockan, en dryg bonuskilometer hade jag dragit på mig och cirka fem jobbiga bonusminutrar. Inte bra alls. Jag var arg och ledsen på samma gång. Hur skulle jag nu fixa mitt mål? Tävlingen kändes förstörd. Skulle jag bryta? Spara på krafterna och försöka ett annat lopp? Jag hade bra fart, det kanske kunde gå ändå. Fortsatte så länge.
Sprang på parkvägar genom Folkparken. Det borde ha varit vackert och trevligt.
Nu var allt bara ett enda mörker. Snälla och trevliga funktionärer mötte en sur och sammanbiten löpare.
Lite sötsaker kanske kunde göra mig på bättre humör. Tog min medhavda gel, en gel är ungefär som flytande sylt.
Sprang en bit längs med Norra promenaden.
Kryssade runt inne bland stenhusen i Nordantill. Pratade med halvmarathonlöparen.
Han valde att skita i loppet, skulle bara jogga i mål.
Jag fick i alla fall sällskap fram till varvningen av honom.
Insåg att jag skulle misslyckas hursomhelst. Antingen så springer jag inte så bra som jag tänkt mig.
Eller så gör jag det, men hur surt skulle det inte vara att göra en bra tid och veta att den borde varit ännu bättre.
Jag borde alltså ha klivit av. Jag valde att fortsätta ändå.
Tid 10km: 45:09
Andra varvet, 10-21 km
Upp till Södra promenaden. Lyckades hålla tempot bra. Nu sprang jag helt själv. Jag mot vägen.
Passade bra, jämn fin fart hela vägen. På väg tillbaka mot Tyska torget mötte jag de löpare som låg före mig.
Mer spännande än så var inte andra varvet.
Tid 21,1km: 1:31:56
In mot varvning. Foto: Östgötamaran
Tredje varvet, 21-42 km
Upp till Södra promenaden igen. Kändes lite tyngre nu. Men tempot var fortfarande bra. 4:20 per kilometer.
Kanske något för långsamt, men ändå tillräckligt bra för att ge mig en bra tid. Efter flygplatsen följde
en flera kilometer lång raka längs med Arkösundsvägen, som tog mig långt ut på landet.
Ingen löpare framför mig. Ingen bakom mig heller.
Började tycka att det var meningslöst. Började räkna på hur snabbt jag behövde springa för att hålla min plats.
Jag var nog lite trött nu.
Sen svängde jag av in på en backig liten väg. Massa motvind. Den liksom blåste luften ur mig. Plötsligt sprang jag i femminuterstempo. Och sen ännu långsammare. Fick kämpa för varje steg. Började vända mig om för att kolla om det kom någon bakom mig. Tänkte ändå någonstans att jag skulle bevaka min plats.
Varje gång jag vände mig om var det tomt så långt jag såg, ofta långt över kilometern. Skönt. Men plötsligt så var det en löpare efter mig, mindre än hundra meter bakom. Va, vad? Hur hade det gått till? Och han såg ut att springa fort. Insåg att jag inte hade en chans. Och mycket riktigt en kilometer senare var han ifatt. När han sprang förbi kände jag igen honom. Han hade också sprungit fel förut och sprungit om mig då. Nu hade han sprungit fel igen. Han var inte helt glad.
35 kilometer avklarade, jag sprang längs med E22:an tillbaka in mot Norrköping. Längtade mest efter att loppet skulle ta slut. In i ett villaområde. Tänkte att några kilometer till håller jag ut, men det var tungt. Tvingade benen att röra sig framåt. På cykelbanan genom Brånnestad hade en familj ställt upp sig och stod och hejade. Tackar, det behövdes verkligen! Med några kilometrar kvar var det samma bana som på varv 2.
Vid Mirum, kring 38 kilometer upptäckte jag en löpare bakom mig. 70 meter bakom kanske. Tänkte hur surt det skulle vara att bli omsprungen med mindre än 4 kilometer kvar. Jag måste kunna springa lite bättre. Jag ökade lite. Det kom en cyklist och började prata med mig. Han trodde jag ledde för det var ingen framför mig. Skönt att åtminstone se snabb ut! Vände mig om lite då och då. Löparen kom obevekligen närmare trots att jag ökade. Sprang så fort jag orkade längs med Södra Promenaden. Han skulle inte få knappa in. Det gjorde han ändå. När jag svängde av från Södra Promenaden var han bara 10 meter bakom. Bara drygt en kilometer kvar. Jag la i en växel till. Här skulle inga som helst krafter sparas. Det är lite lustigt det där med fart i slutet av ett marathonlopp, trots att jag tyckte jag spurtade allt vad jag orkade så gick sista kilometern ändå inte snabbare än 4:20. Ett par hundra meter från mål tordes jag snegla över axeln. Jag var själv. Han hade släppt. Svängde in på Tyska torget high fiveade Louise som följt med som support och sprang sedan över mållinjen. När jag såg den andra löparen komma i mål så såg jag att det var en stafettlöpare. Jag hade slitit helt i onödan. Det är svårt att vara en stackars förvirrad löpare.
Skål för 75 marathon!
Efter loppet
Lika bra att åka hem så fort som möjligt tyckte jag. För jag var sur, bitter, eländig och frusen.
Konstigt egentligen, för jag hade lyckades komma femma totalt, DM-trea (seniorer) och DM-guld i min åldersklass.
Jag borde ha varit jätteglad, men det var jag inte. Mitt firande av 75 marathon blev speciellt, men av helt
andra anledningar än jag hade tänkt mig.
Nu återstår några månaders väntan för att se om det var ett DM eller inte.
Oj! När jag satt och skrev rapporten så kom jag på att jag redan hade ett DM-silver i marathon från 2012 (i min åldersklass). Hela årets satsning hade alltså varit i onödan. Ja, det är svårt att vara en stackars förvirrad löpare. Eller som en del säger: "Det man inte har i huvudet, det får man ha i benen."