77 - Marathon Pop Up
Datum: 4 november 2018
Min tid: 3.15.40
Väder start: Mulet, 4 grader, 5m/s SO
Väder målgång: Mulet, 8 grader, 5m/s SO
Egentligen skulle jag inte springa något mer marathon 2018, men sen så poppade det upp ett marathon i Helsingborg samma helg som jag var där för fäkttävlingen Aramis Cup. Bara att passa på!
Uppdrag: Passa på!
Det ser inte så långt ut på kartan.
Om Marathon Pop Up
Marathon Pop Up är ett marathon som dyker upp då och då någonstans i världen. Någonstans i världen innebär
fyra olika ställen i västra Köpenhamn. Första tävlingen avgjordes juli 2017. Den här gången var det den 23:e gången
och första gången utanför Köpenhamn. Detta för att fira Johanna som skulle springa sitt 100:e marathon för året.
Bara det en fantaskisk bedrift, men inte nog med att hon sprang, hon arrangerade också.
När hon dök upp vid starten hade hon varit ute och markerat upp banan.
Hon är tuff på många sätt.
I sann dansk anda så är hygge en självklar del av loppet. Man springer helst tillsammans. Efter loppet stannar man kvar och umgås med fika, lunch, korvgrillning och allt annat som det bjuds på.
Banan
Banan var av slickepinnemodellen. Först pinnen som bestod av nästan en kilometer platt löpning från Gröningen
norrut längs med stranden på asfalt för att sen övergå i raka motsatsen uppförsbacken längs med Kinesiska muren
och terränglöpning.
Sen en rundtur i Pålsjöterränngen innan man fick ta pinnen hem igen. Varje varv var drygt 5 kilometer,
så åtta varv skulle avverkas innan man var klar. Varv 4 och varv 8 hade en lite annan sträckning uppe i Pålsjö.
En tuff bana, men mycket vacker och väl värd varenda höjdmeter.
En bit av Helsingborg Marathon går här och mycket kändes igen.
Höganäs
Före start
Jag värmde upp med att ta bilen till Höganäs för att lämna av Julius, Louise och deras tränare på fäkttävlingen.
Sen tillbaka till Helsingborg. Hittade starten, gjorde mig i ordning och blev klar lagom till genomgången.
Genomgången var på danska. Fast det kanske inte var så konstingt, tävlingen var dansk och de flesta deltagarna
var därifrån också. Några svenskar också. Och så en amerikan. Och det var visst jag.
Helsingborg gör sig redo för marathon
Första varvet
Jag sprang iväg när speakern sa åt oss att springa iväg. Det blev tomt kring mig direkt.
Mycket märklig känsla att bli sådär solo direkt. Overkligt liksom. Som om man sprang någon annanstans
än i en tävling. Samtidigt kände man sig ett jagat villebråd och reflexerna var att öka tempot för att bara
springa ifrån jakthundarna. Att springa för fort under ett marathonlopp kan straffa sig ordentligt.
Så det enda som gällde var att intala mig att lugna ner mig och följa planen.
Planen var att köra mitt eget lopp
och springa på ganska bra. Jag hade nämligen lovat att skynda tillbaka till fäktningen.
Farten var redan i det närmaste perfekt, så jag koncentrerade mig bara på att spana efter banmarkeringar. "Inte-springa-vilse"
fick bli mitt mantra. Kollade klockan då och då för att vara säker på att jag inte av misstag höjde tempot.
Det gjorde jag aldrig. Bra. Någonstans i slutet av varvet passerades 5 kilometer på 21:06.
Andra varvet
På väg ut på andra varvet möter jag de som jagar mig. Lustigt att man inte kan sluta att tänka så.
Liksom att placeringen måste försvaras till varje pris. Och ändå kör jag mitt eget lopp och springer i det
tempo som jag bestämt innan loppet. I vart fall memorerar jag de tre som ligger närmaste efter och var jag mötte dem.
Lyckades återigen låta bli att tänka på mina reflexmässiga tankar. Bra flyt på det varvet. Milen passerades på 42:22.
Tredje varvet
Jag mötte tvåan på exakt samma plats som varvet innan. Hmm, drar jag inte ifrån längre? Trots att jag skulle
göra mitt eget lopp, så hamnade tankarna på tävling hela tiden. Typiskt. Kopplade bort det. Tredje varvet gick ändå något snabbare
än andra, men bara något, för jag lyckades hålla igen ganska bra. Kilometern som innehöll Kinesiska muren nerför
gick dock rätt fort. 3:54 klockade jag på den. En av mina snabbaste under ett marathonlopp.
Mitt i steget, mitt i loppet. Foto: Susanne Gren
Fjärde varvet
Mötte tvåan. Nu hade jag tagit en bit. Skönt! Nej, jag skulle ju inte bry mig om det, typiskt!
Ute på slingan skulle jag svänga av åt höger. Jag hade fått för mig att det var en extra slinga som
skulle springas för att få till distansen. Kanske ut och tillbaka. Kanske ut och komma tillbaka på slingan längre fram.
Jag trodde mest på det senaste. Jag hade dock inte sett var extraslingan kom tillbaka in på vanliga slingan.
Jag tog det lite lugnare för att inte missa någon markering. Blev oroligare och oroligare. Extraslingan ville aldrig ta slut.
Och vid korsningar så verkade den välja den längsta vägen tillbaka. Var banan för lång? Hur mycket för lång.
Sen kom jag fram till Pålsjö slott. Jag fick springa in i slottsträdgården och springa alldeles intill slottet. Vackert!
Aha, det här var tanken bakom extraslingan, något extra på den så att säga. Verkligen bra tänkt av banläggaren.
Över en gräsmatta och sen in i en tät tunnel av träd. Blev lycklig inombords, jag kom ihåg den från Helsingborg Marathon.
Den var mycket mysig. Tror att den kallas Mörka gången.
Pålsjö slott. Foto: Wikipedia
Efter Mörka gången kom jag ut på en stig där jag mötte löpare. Mycket märkligt. Hur gick det till? Sen kom jag till Kinesiska muren nästan direkt. Jag blev mycket förvånad. Sen kom jag på hur slingan var upplagd. Jag hade blivit grundlurad av mina förutfattade meningar. Ha, ha, så det kan bli. Halva loppet passerades på 1:30 och ett okänt antal sekunder. Det kändes bra.
Mörka gången. Foto: Susanne Nilsson
Femte varvet
Mötte tvåan igen. Jag hade gått ifrån lite till. Bra. Men, inget jag skulle bry mig om.
Det blev något lägre tempo det här varvet, men fortfarande hygglig fart, kring 4:30 per kilometer.
Sjätte varvet
Mötte tvåan igen. Tillsammans med trean. Jag hade gått ifrån en bra bit. Skönt.
Inga som helst problem att koppla bort jakthundarna det här varvet. Körde ett eget relativt bekvämt tempo,
vilket var ytterligare ett snäpp långsammare, drygt 4:40 per kilometer.
Sjunde varvet
Mötte trean, som numera var tvåa. Försökte hålla under 5 minuter per kilometer. Vilket gick bra överallt
utom uppför Kinesiska muren. Ute på slingan insåg jag att det var sista gången jag skulle springa där.
Så jag sprang omkring där och tog adjö av allt jag såg och passade på att njuta lite extra av naturen.
Det var tungt tillbaka på strandpromenaden, jag kände verkligen av vinden. Jag märkte att jag fick kämpa.
Var nog ganska trött vid det laget.
Åttonde varvet
Joggade runt det sista varvet och bara njöt. Benen njöt väl kanske inte så mycket, det var mera huvudet
som fick njuta. Fick många hejarop av mina medtävlare, och high fives, och gratulationer. Skön känsla!
Spurtade lite på slutet. Det kändes som spurt i alla fall, men det gick bara i 4:30-tempo. Som alltid,
var det skönt att komma i mål. Och som alltid kom den där sköna känslan av att man hade åstadkommit något.
Den där sköna marathonkänslan!
Glad och nöjd efter loppet.
Okej då, jag kan väl pressa fram ett leende.
Graalen skulle så klart få komma fram.
Baksidan av medaljen. En idolbild på fantastiska Johanna.
Höganäs
Efter loppet så skyndade jag till fäkttävlingen. Louise hade tyvärr precis åkt ut
när jag kom fram, så henne hann jag inte se. Julius fick jag däremot se. Och det ordentligt.
Han överaskade med att vinna fel klass, U17 (han dubblerade och körde U15 på lördagen och U17 på söndagen).
Hans första seger utanför egna klubblokalen, faktiskt. Fantastiskt kul! Vilken dag det blev!
Julius