1 - Stockholm Marathon

Datum: 10 juni 1995
Min tid: 4.21.59
Väder: Mulet, 17 grader

Första marathonloppet. Allt sedan Stockholm Marathon drog igång 1979 hade man matats med historier om hur tufft och svårt ett marathonlopp är. Hade i löpartidningar läst om alla möjliga problem som kunde dyka upp. Det fanns information om hur man skulle hantera ditt och datt. Och hur man än gjorde skulle kroppen ta fullständigt slut och man skulle i det närmaste bli tvungen att krypa över mållinjen. Dessutom fanns digra träningsprogram man skulle följa. Och jag var evigheter ifrån ens det enklaste programmet med målsättningen att bara kunna ta sig runt en marathonbana. Inte undra på att man hade repekt för distansen. Såpass stor att det tog flera år innan jag vågade anmäla mig.

Och visst blev det så att man fick jobba för att ta sig runt. Och visst kändes det i benen. Men det var inga större bekymmer att ta sig runt. Det som visade sig vara jobbigt, var skoskavet. Hade blåsor under fötterna redan efter 16 km. Nix inga nya skor, däremot hade jag aldrig sprungit så långt med dem förut. Efter 3 mil så kändes det som om något vasst skar in i foten varje steg. Men jag kunde ju inte bara bryta sådär, jag bara skulle ta mig runt. Så det var bara att bita ihop och fortsätta, steg för steg. Till slut blev smärtan en del av löpningen, något som gjorde att jag fokuserade på att ta mig framåt. Och så smånigom var man där, inne på Stadion. Passerade mållinjen med ett brett leende. Jag hade gjort det! Jag hade besegrat den omöjliga marathondistansen!