7 - Stockholm Marathon

Datum: 30 maj 2009
Min tid: 4:22:30
Väder: Varmt och soligt, 25-29 grader

Hade tränat aningens mer inför den här maran jämfört med de senaste. Tror till och med att jag lyckades få in något långpass på hela 15 kilometer. Okej egentligen så var nog träningsmängden ungefär den samma, dvs rätt skral. Den stora skillnaden var nog de två sista veckorna inför maran. Jag har ju tydligen misslyckats med att hålla mig frisk inför de senaste gångerna, så den här gången tog jag sjukdomsperioden liten tidigare och kunde därmed köra några pass mer inpå loppet. Lite formtoppning istället för tvärtom med andra ord. Sen så var det nära att jag istället blev sjuk på själva dagen. Hade några familjemedlemmar som fick för sig att bli förkylda några dagar innan. Illa, nu är det inte läge att sjuk, bäst att passa sig. Det verkar som om jag skulle klara mig den här gången. Men så vaknar man upp natten inför maran med täppt näsa. Skit också! Fast den här gången så ville tydligen någon högre makt låta mig springa för på morgonkvisten började det släppa. Och det fort. Plötsligt var jag frisk som en nötkärna. Bara att sticka iväg och springa alltså.

Taktiken var att ta det lugnt från början och sen fortsätta så. Sen någon gång skulle jag börja känna mig sliten, och då kunde jag få gå resten. Nåväl det blev inte riktigt så. Jag började faktiskt rätt lugnt, man blir ju rätt så tvungen på grund av trängseln. Kring 5 kilometer när trängsel började släppa tillät jag mig en liten liten fartökning och kom in i rätt skönt tempo, som jag lyckades hålla ända ut på Djurgården andra varvet. Men där någonstans kring 25 kilometer började det kännas tungt. Började få negativa tankar. Dessutom började jag tänka på hur mycket skönare det skulle vara att gå. Lyckades intala mig att jag skulle köra en liten bit till. Jag borde ju åtminstone springa lite längra än förra året, helst ända till 30 kilometers markeringen.

Tungt på Strandvägen men nog skulle jag fixa att springa längre den här gången. Energy bars vid 28 kilometer. Mmm, gott! Jodå jag fixar nog trettio. Och när jag väl var där så tyckte jag att någon kilometer till skulle jag nog klara. Mycket tungt i Slussen. Begriper inte hur jag fortsatte. Måste kopplat in någon autopilot av något slag. Ut på Södermälarstrand. Bara fortsatte. 31 kilometer. Sen plötsligt någonstans vid 31,5 km bara vände det. Började känna mig pigg igen. Nåja, piggare borde jag nog säga. Ökade tempot igen och bara körde på. Yes! skönt att springa.

Löplusten höll i sig någon kilometer sen var det dags för Västerbron igen. Okej inte lika skönt längre men det gick bra att fortsätta. Oh, ah, aaah! Nej, inte ont i magen också. Försökte fortsätta ändå men det blev bara värre. Blev tvungen att kliva av efter drygt 34 kilometer.

Efter en längre teknisk paus kom jag ut på banan igen. Nu skulle det bara vara att jogga i mål. Tog det medvetet rätt lugnt sista biten, jag hade ju inte bråttom och stel och sliten var man så då var det rätt skönt att göra på det sättet. Sen så hade jag lust att göra lite som i Wien med en juste fartökning på slutet. Om jag orkade vill säga. Men eftersom jag var trött sparade jag på fartökningen. Det blev snarare en fartsänkning istället. Men sen när jag började närma mig 40 kilometer, så blev jag mer och mer sugen på att öka farten. Bara det att jag inte orkade riktigt än, så jag bestämde, äh jag kör vid 40-kilometerskylten. Och det verkade funka som inspiration för kilometern mellan 39 och 40 gick riktigt lätt, blev till och med tvungen att hålla igen, för annars hade det inte blivit någon ökning. Och vid 40-skylten så drog jag på, ja allt vad benen tillät vill säga, för slitna ben är inte alltid så sugna på hög fart. Men skönt att hålla någorlunda hygglig fart in i mål i varje fall.

Hade en intressant upplevelse under loppet. Brukar undvika duschar och sånt för att slippa få blöta strumpor och skor, vilket i sin tur kan leda till skav och blåsor. Så gjorde jag även denna gång. Men efter en vätskedepå på Odengatan på första varvet står en kill med vattenslang och sprutar vatten på de som sprang förbi längst ut på vänsterkanten. Han sprutade så där lite lagom snällt så att det mest blev som en liten dusch för folk att springa igenom. Bra tänkte jag honom undviker jag och började gira åt höger. Men det bar sig inte bättre än att från höger kommer en löpare som fått syn på det hägrande vattnet inrusande och precis när han kommer upp jämsides med mig så stöter vi ihop. Dessutom kommer det en kille springade från andra hållet och gör precis samma sak. Bägge killarna vill verkligen åt strålen så de trycker på från var sitt håll. Och i mitten fastkilad mellan deras axlar bärs jag rätt mot strålen. Och eftersom de fortfarande ville åt vattet så fortsatte att trycka på. Kände mer och mer tryck från strålen ju närmare vattenkillen jag kom. Aaaah, här far jag rätt på en högtrycksstråle, aaaah! Vattnet tog rätt på bröstet och studsade därifrån åt alla håll. Kunde inte se någonting för allt stänk. Och vattenkillen trodde förstås att jag gillade det eftersom jag bara forsatte vidare rätt mot honom. Aaaarrghh! Till slut svängde min livvakt på högra sidan av och jag kunde komma loss. Dyngsur. Från topp till tå.