24 - Stockholm Marathon

Datum: 2 juni 2012
Min tid: 3:06:36
Väder: Regn och mycket blåst, 4 grader

"Det hade inte gått att hitta en vidrigare dag att genomföra ett maratonlopp än denna lördag. Kvicksilvret var nere på tre grader strax efter start och kröp sen upp till fyra. Vinden låg på runt tio m/s med kastbyar upp till 18 m/s. Lägg på ihållande regn på det och vi får 16 000 genomfrusna löpare."

Ovanstående citat från Stockholm Marathons hemsida säger nästan allt om vädret på årets lopp. Det här var det överlägset värsta vädret i loppets 34-åriga historia. Kallaste junidagen sedan 1928 dessutom. Det enda som saknades var isbjörnar på gatorna. Alla som tog sig i mål idag var tappra hjältar.

Några egna väderrelaterade upplevelser:
1. Frysa på Östermalms IP.
2. Frysa i startfållan.
3. Hoppa och skutta omkring på banan för att undvika de värsta pölarna (sjöarna).
4. Hoppa och skutta omkring på banan för att undvika fontänerna från de som misslyckades och klev rakt ner i sjöarna.
5. Söka ryggar för att komma undan vinden.
6. Inte hitta några ryggar för att upptäcka att ryggarna tagit skydd bakom mig istället.
7. Publiken som gömt sig nere i tunnlarna vid slussen.
8. Ångtvättbilarnas duschstationer. De stod där. Varför vet jag inte. Avstängda och oanvända var dem.
9. Svabbstationerna användes lika lite dem. Men de var inte avstängda, de var fyllda med svalkande vatten.
10. Märkte inte (=kände inte) när jag spillde drickavatten över mig.
11. Västerbron andra varvet. Var tvungen att luta mig fram mot vinden med regnet piskande i ansiktet och pressa för allt jag var värd för att överhuvudtaget komma framåt.
12. I mål så hade kläderna ökat några kilo i vikt.
13. Några meter efter mållinjen hade man förvandlats till en isbit.
14. Omklädningrummet var fullt med blåa smurfar. De skakade och frös, tror att de saknade sina mössor.
15. Någon i omklädningsrummet kommenterade vädret med att -"I år så får man ställa in Vintermarathon. Vi har ju redan kört det."
16. Sa jag att jag sprang med vantar och piratmösssa, ...i juni!

Däremot så frös jag faktiskt inte så mycket under loppet. Visst märkte jag att det var kallt, men det gick an. Faktum var att det fanns en stor fördel med kylan. Jag var tvungen att springa på...

...och sprang på det gjorde jag. Fick för mig att jag skulle göra ett försök att spränga tretimmarsgränsen. Visst det var lite väl överomptimistiskt, men på något sätt så är ju liksom 2.59 så oändligt mycket bättre än 3.01. Eftersom det fanns en liten liten ynklig chans att jag skulle kunna klara det, så kunde jag lika gärna göra ett försök. Om inte annat så kanske jag kunde lära mig mer om vad som krävs. Sagt och gjort... Startade tillsammans med 3.45-gruppen. Gick ifrån de redan på Valhallavägen. Hittade sen relativt fort in i det nödvändiga tempot. Skata men säkert upp genom fältet. Snart så var jag ifatt 3.15-gruppen. Hängde med dem till Strandvägen. Såg en grå 3.00-flagga en hundra meter längre fram. Hängde med flaggan, fast en bra bit bakom. Såg till att ha den inom synhåll hela tiden. 5km på 21.06. Perfekt öppning.

Tungt i vinden på Södermälarstrand och Västerbron. Skönare på norra sidan om Mälaren. Nu var det bara 50 meter kvar till flaggan. 10km på 42.32. Tappat lite, men det kändes inte som något problem. Närmade mig flaggan sakta men säkert. Kändes som en lugn joggingtur. Betade bara av kilometer efter kilometer. Efter 16 km var jag ikapp. Hängde sedan med gruppen ut på blåsiga Gärdet.

Halvmarathonpasseringen klarades på 1.28.55. Den officiella tiden, alltså bruttotiden, tiden från startskottet, visade på 1.30.25. Hmm, det går kanske lite för långsamt. Bestämde mig för att fortsätta hänga med gruppen i alla fall. Men plötsligt var jag förbi ändå. Kände mig pigg så jag körde på i alla fall. Två kilometrar på 4.10 styck. Det här går ju bra. 25:e kilometern gick på 3.50. Kände mig hur stark som helst och segade mig förbi löpare efter löpare. Vaderna kändes lite, men det är ju inget konstigt. Ignorerade det hela och fortsatte forcera. Vid 28 kilometer hör jag hur 3-timmars gruppen är precis bakom mig. Va? Hur var det möjligt? Bara att strunta i det och fortsätta på.

På Södermälarstrand, vid 32km ungefär gick farthållaren förbi. Jag hängde på. Tempot kändes klart snabbare nu. Klungan bakom var klart mindre nu. Jobbig vind. Bara att bita i. Blev ändå jobbigare på Västerbron. Låg ganska långt bak i klungan nu. Nej, nu släppte de framför mig och blev det en lucka fram till klungan. Gick runt och tätade till luckan. Ny lucka, gick runt igen. Svår motvind nu. Kom ifatt dem framför. Skönt, lite mindre vind. Ny lucka. Men nu var vi nästan uppe på krönet, så luckan fick vara. Rullade på bra nerför. Sådär, strax bakom farthållaren igen. Tappade lite på Norrmälarstrand. 35km avklarat, bara sju kvar. Tappar lite till. Ingen fara bara följa farthållaren så kommer det gå vägen. Det gick några hundra meter till. Sen så sa hälsenorna och vaderna ifrån. Och det ordentligt. Blev tvungen att avsluta utan dem. Inte helt lätt. För hur jag än kämpade så gick det inte att hålla någon vidare fart. Blev en riktigt jobbig avslutning. Fick kämpa för att bara ta mig i mål. Men ett personligt rekord blev det i alla fall, så jag är helnöjd ändå.

Förutom att det var min snabbaste tid någonsin, så blev det också ett nytt senhetsrekord för att bestämma mig för att springa ett maratonlopp. Hade en uppsjö av anledningar till att låta bli och maratonprojektet var i princip helt nedlagt. Men så vaknade jag oväntad tidigt på lördagsmorgonen och insåg att jag skulle hinna åka Stockholm. - "Jamen okej då, om jag ändå är uppe så kan jag väl springa då!"

Stötte på min klubbkompis Rickard direkt efter målgång. Han hade tagit sig runt på 3.09.05. En superbra tid för att vara maratondebut. För mig tog det 24 försök för att få en lika bra tid, och första försöket var verkligen inte i närheten...

Två tappra hjältar

Rickard och Alexander

Min digitala medalj