34 - Stockholm Marathon
Datum: 30 maj 2015
Min tid: 3:48:12
Väder: Regn, 8 grader
Tanken var att jag skulle vara bättre förberedd än förra året, men tji fick jag. Sjukdomar och elände ställde till det ordentligt. 5 månader av vinterträningen gick förlorad pga sjukdomar. Och av de få kvarvarande träningspassen rök ett gäng till av alla möjliga anledningar. Formen var inget vidare med andra ord, men jag var i alla fall inte skadad, så springa skulle jag. Eller skulle jag? Ja, jag hade ju tränat de sista två veckorna, så det var lika bra att köra. Jag menar, man vet ju aldrig när man blir sjuk eller skadad, så man får passa på att springa när man kan.
Välkommen till den 37:e upplagan av Stockholm Marathon. Så långt, allting bra.
Hmm, hur snabbt ska man springa då? Jomen under fyra timmar skulle jag väl ändå kunna klara. Startade i andra vågen klockan 12:10. Hur jag hamnat där? Jo alltså mina resultat de senaste åren har inte varit direkt i världsklass. Så nu hade jag blivit bakflyttad en bit. Inte mig emot. Första små dropparna började falla i väntan på startskottet. Men det slutade fort. Prognosen sa dock att det skulle regna. Så jag tog mig en regnponcho i handen, utifall om att.
Drog iväg i 5min/km tempo. Tyckte det kändes bra även om det var aningens för fort för min mål-tid. Första varvet (drygt 15km) flöt på bra. Sprang om folk mest hela tiden. Bara lite granna regn. Men det var tydligt att mer var på väg. Eftersom jag kände mig såpass stark att jag trodde att jag skulle kunna springa hela vägen in i mål och därmed inte skulle behöva ponchon skänkte jag den till en stackars behövande i publiken. Inte bara ren snällhet, den var ju faktiskt jobbig att släpa på.
Sen kom regnet... (bild lånad från Stockholm Marathons hemsida)
Löpmässigt började det gå tyngre efter 20 km. Jag sprang inte förbi lika mycket folk längre. Efter 25 km så började de springa ifrån mig istället. Vid 30 km hade jag tunga ben. Släpade mig vidare på något mystiskt sätt. Ville ju under 4 timmar och att gå var ju inte att tänka på. Då hade man frusit ihjäl. Depåstopp vid 35 km fick magen att må bättre men benen var nu oroväckande tunga. Kom knappt igång igen efter stoppet. Stapplade vidare. Kämpade vidare. Räknade på minutrarna. Jag måste hålla igång tempot, lågt visserligen, ett tag till för att klara fyratimmarsgränsen. Om jag sliter lite till så ska det nog kunna gå vägen. Uppför Torsgatan. Det är tungt nu. Framåt. Framåt. Framåt. Druvsocker vid 39 km. Och pang så släppte det bara. Benen kände visserligen av enorm trötthet, men plötligt började de samarbeta och förde mig framåt igen. Nu började jag springa om folk igen. Ja! Nu kommer det gå vägen.
Sen var man över mållinjen och fick den välförtjänta medaljen.
Finisher. Ja jag gjorde det. 3.48.12. Det blev ju lite marginal också.
Sen frysa, frysa, frysa.
Hände det inte något kul då? Tja, det var en kille som sprang som rosa kanin. Kan tänka mig att pälsen blev rätt tung. Och så var det Agneta Fältskog. Precis efter Gröna Lund stod hon och hejade iförd Waterloo-munderingen från 1974. Och hon såg ut precis som då, lika ung också. Eller kanske till och med lite yngre.
...Och sen är det bara att sikta vidare mot nästa år.