55 - Stockholm Marathon
Datum: 3 juni 2017
Min tid: 3:01:34
Väder: Mulet, 15 grader, 4m/s V
Dagen började bra. Det första som hände när jag kom till Östermalms IP (den stora uppsamlingsplatsen före och efter loppet) var att jag hamnade mitt i en prisutdelning. Och minsann fick inte jag också ett pris. Det måste vara något slags snabbhetsrekord, jag hade inte ens hunnit byta om till tävlingskläder innan jag fick pris! Nåväl det var Svenska Marathonsällskapet som gav mig en statyett för 50 fullföljda marathonlopp. Imponerande, eller hur? 50 st! Sån fart jag måste ha haft. Och det i överdragskläderna. Jag måste ha gått på något radioaktivt den morgonen. Jag borde nog nomineras för bragdguldet!
Mats Liljegren ger mig statyetten som tillfaller de som inte har något bättre för sig än att genomföra 50 marathon
Inför anmälan till årets mara, gick man ut med att man skulle passa på att springa 2017 för att det var sista året med den gamla bansträckningen. Lite passande att då lägga in några banändringar. Hahaha! Nåväl det vara bara två mindre justeringar. Fortfarande en tvåvarvsbana med en lång extra slinga över Gärdet och Djurgården andra varvet. Varv ett 16,5 km, varv två resterande 25,5 km.
Banändring 1
Första ändringen var att man inte sprang längs med Söder Mälarstrand utan fick irra runt på Söder. Mer publik, mer backar, och mer nittiograders kurvor. Personligen gillade jag Söder Mälarstrand och utsikten över Riddarfjärden där. Nära till drickat hela vägen där.
Banändring 2
Ah! Vi slapp springa uppför Sturegatan till Valhallavägen utan kunde fortsätta Karlavägen rakt fram istället. Rakare och flackare, skönt! Fast med bägge ändringarna blev banan i ärlighetens namn ändå något långsammare. Jaja lika långt var det i alla fall, bara att springa.
Hela nya gamla banan
Eller bara och bara. Vilken taktik skulle jag ha? Och vilket mål? Som vanligt så brast det i min träning. Enligt tillgängliga träningsprogram så skulle jag inte ens klara att springa under fyra timmar. Men jag måste vara bättre än så, jag sprang ju på 3.22 i mitt maxförsök på Öland 2016. Och trots sjukdomsveckor, annat elände, som gjort att jag tränat mindre än jag borde, så... Okej då, kanske en och annan träning missades på grund av ren lathet. Men i alla fall så borde jag vara lika bra som förra sommaren. Formen kändes kanske lite bättre till och med, eller gjorde den? Hmm, jag försökte i och för sig springa under 3.30 i vintras, men misslyckades med det. Suck! Det där med att bedöma maraform är väldigt svårt. Går ju inte direkt att bara testspringa en mara för att kolla formen. Blir ju inte bättre av att man blir förkyld varje månad och tappar den form man hade. Jag saknade mängdträning och det är något som verkligen behövs. Kunde jag kompensera med lite hybris? Mycket hybris? Eller kanske ett bra femkilometerslopp några månader tidigare?
Nåväl, jag bestämde mig ändå för att det var roligare att gå ut och köra hårt. Under 3h 15min blir ett bra och tufft mål. Något jag inte gjort på över 5 år. Och bara lyckats med två gånger någonsin. Det skulle med andra ord krävas en maxprestation. Jag fylldes med både bävan och motivation inför dagens uppgift. I nummerlappstältet kunde man få tag på mellantidsarmband för de olika farthållargrupperna. Det fanns en grupp för just 3.15, så dagen till ära passade jag på att ta ett armband... ...för 3.00!
Men hur tänkte jag nu då? Jo alltså, min näst bästa tid var ju 3.13, så plötsligt ville jag nog slå den också. Och då duger ju inte ett armband för 3.15, eller? Ja, antingen så var det det eller så var det för att jag tyckte det var coolare färg på armbandet. Jag har nog egentligen ingen bra förklaring. Jag råkade bara. Jag ångrade mig nästan direkt och förklarade för folk jag pratade med att målet ändå var 3.15 trots armbandet. Eller att det var enklare att räkna om utifrån 3 timmar, om det skulle behövas. Aaah, jag skulle nog tagit ett 3.30-armband ändå. Tja, vad ska man säga? Planerar man att springa som en galning, så kanske det är bra att tänka som en galning.
Redo att springa som en galning
Stod någonstans i mitten av startgrupp C i starten. Tror jag, det kan ha varit något efter mitten också. I startgrupp C så beräknas löparna springa på mellan 3.00 och 3.30, med tyngdpunkten närmare 3.30. Min tid på förra årets Stockholm Marathon skulle ha räckt till grupp E (visade sig sen precis räcka till grupp D), men jag hade skickat in meriter från andra lopp som antydde att jag skulle kunna klara mig under 3.30. Nu skulle jag bara bevisa att jag hörde hemma i den här startgruppen.
...och där springer de iväg!
Starten gick och jag kom väl i väg rätt hyggligt. Trångt på Vallhallavägen, men jag börjar ändå sakta avancera genom fältet. Efter en kilometer verkade jag fått upp farten som behövs 3.15 i sluttid. Det var vad min klocka sa i alla fall. Den struntar ju i och för sig att det är svagt utför och lättlöpt. Och gör det utför här så går det uppför någon annanstans. Det är snittfarten som ska peka mot 3.15, inte toppfarten. Det känns bra. Konstigt om det inte gjorde det efter en kilometer? Jag får i alla fall för mig att öka lite. Det känns fortfarande bra. Följer med havet av löpare förbi TV-huset. Ner till Strandvägen. Skönt att springa idag. Förbi första vätskekontrollen. Svårt att komma åt att få tag i något. Ett återkommande tema för dagen skulle det visa sig. Förbi Kungsträdgården. Massor med publik, fortfarande massor av löpare. Förbi slottet. Passerar 5-kilometersmattan på 21.21. Riktigt bra!
Här leder jag gruppen som smiter förbi Norrmalmstorg på väg mot GÅ! (Foto: Zinita Kazen)
Kom fram till Slussen. Nu började stigningarna upp på Söder. Tungt. Jag blev rejält andfådd. Och då tog jag det väldigt lugnt uppför. Nu var det inte lika lätt och kul längre. Jaja bara att bita ihop. På Hornsgatan går jag ut i andra körfältet och börjar köra om...
Ånej, nu springer jag runt och skrattar igen.
Någonstans där på Söder stod Skyltmannen och hejade. "Sommaren är kort" löd skylten. Stockholm Marathon är kortare ropade han. Är inte helt säker. Den svenska sommaren kan vara väldigt kort.
Förbi Högalidskyrkan. Och där kom Västerbron. Tyckte den kändes jobbig. Men nu hade jag sikte på 3.00-farthållarnas flaggor. Påbörjade genast en jakt på dem. Kom ifatt dem ungefär vid halvmaran. Tydligen är jag dålig på att jaga, 12-13 kilometer tog det alltså. Däremellan han jag passera milen på 42.02, 15 km på 1.02.36, min support Bianca vid 16 km, 20 km på 1.23.50, och halvmaran på 1.28.05.
Det här går ju galet bra.
Redan här kände jag hur ont benen gjorde. Inte bra. Inte bra alls. Men nu sprang jag som en galning och då kunde jag inte bry mig om sådant. Dessutom kom jag till en lite grönare bit av banan som jag verkligen gillar. Försökte njuta av stunden och bara springa på. Blev väl ungefär: Åh! Aj! Åh! Aj! Åh! Och skärpning nu, håll farten! Jag förstod ju att jag kunde göra en med mina mått mätt bra tid. Bara försöka hänga med farthållarna så länge som möjligt. Var lite som gummiband bakom farthållarna, man fick jobba för att hänga med. Trångt blev det vid vätskekontrollerna. Ibland kom man inte ens fram till borden utan fick bli utan vätska. Tur att det inte var så långt mellan de olika stationerna. In i stan igen. Jag hängde på gruppen bra. Snart var vi ute på Skeppsbron och passerade 30 km. 2.06.21 sa klockan. Wow! Det här såg bra ut! (Kändes inte lika bra.)
Är det någon som vet vart vi ska?
Så var det dags för stignarna upp på Söder igen. Här valde jag att ta det lite lugnt med flit och släppte klungan lite. Tungt ändå. Kom snart ifatt klungan igen. Passerade 32km. Bara en mil kvar. Pigg som en lärka var jag. Eller, nåja så pigg man nu kan vara. Benen värkte visserligen, men jag lyckades inbilla mig att farten inte var något problem. Lustigt så man kan lura sig själv. Gick faktiskt förbi farthållarna. Det höll kanske hundra meter. Vid nästa vätskekontroll var det roliga slut. Kontrollen var så olyckligt felplacerad att man fick svänga av åt vänster från den genaste vägen för att ta vätska. När jag försökte komma ut på banan med min mugg blev jag inprejad av farthållaren, sen kom klungan. Suck! Hängde på efter igen. Inga nya försök att springa förbi. Verkligheten började tydligen smyga sig in trots att jag gjorde mitt bästa för att hålla den ute.
Över Västerbron. Till det här varvet så hade de hunnit bygga på bron. Jag är helt säker på att den var högre. Och tyngre. Jag tog det lite lugnare och släpte klungan en bit. Närmade mig igen nerför. Låg strax bakom hela Norr Mälarstrand. Sen någonstans kring 36-37 km tog kroppen plötsligt slut. Allt gick segt och jag fick något slags superhåll. Nu hade jag en fantastiskt bra tid på gång oavsett, så jag försökte kämpa mig vidare dubbelvikt. Men någon vidare fart kunde jag inte hålla. Koncentrerade mig på att i alla fall ta mig framåt.
Dags för lite sightseeing
Sista halvmilen var en ren plåga. Lovade mig själv att aldrig mer springa en mara. Får se hur många veckor jag håller det löftet. Sprang förbi Bianca som hejade och peppade. Ville öka, men det gick inte. Jag sprang redan allt som gick. Eller snarare gick jag medan jag trodde jag sprang. Långsamt gick det och jag kunde inte göra något åt det. Sen ser jag Stadion. Pressade mig till mitt yttersta. Hjälpte inte. Farten var fortfarande inte kul. Klockan passerade 3 timmar när jag sprang längs med Stadion på Drottning Sofias väg strax innan man får springa in på själva arenan. Tänk om jag hade klarat den drömtiden? Så nära, men ändå så långt bort.
Helt oberörd springer jag mot mål
Mötte publikens jubel inne på Stadion. Gåshud. Lyckades sen också få till något som med mycket god vilja skulle kunna kallas spurt. Tog i alla fall ut det allra sista jag hade i kroppen. Sen sträckte jag lycklig upp händerna mot skyn och passerade mållinjen. 3.01.34 blev tiden. Nytt personligt rekord med fem minuter, det hade man aldrig trott, det var som 2017!
Alltså grabbar ni är på Stadion inte Arlanda!
Alla mina tretton Stockholm Marathon medaljer
Övre raden: 2013-2017
Mellanraden: 2008-2012
Nedre raden: 1995, 1996, 1999
Redan efter första marathonloppet 1995 så tänkte jag att springa Stockholm Marathon det skulle jag göra varje år. Något som visade sig vara mycket svårare än jag hade trott. Lyckades göra två på raken 1995 och 1996, sen så sket det sig. Och efter det så gick det ändå sämre. Med tanke på alla DNS jag fått till så känns sviten 2008-2017, med 10 Stockholm Marathon i rad, väldigt, väldigt skön. Och overklig.
´
Trotsar all logik
De spelade "Breaking the Law" bägge varven när jag passerade Norr Mälarstrand. Tyckte det passade bra när jag bröt mot logikens alla lagar genom att göra en helt omöjlig mara.