66 - Stadion Marathon Stockholm
Datum: 13 januari 2018
Min tid: 3:12:25
Väder: Gråmulet, 1 grad, 2m/s SO
Bara för skojs skull kör jag med olika teman varje år. 2018 är det Holy Grail som gäller. Det brukar alltid vara ett nytt tema, men den här gången så valde jag ett gammalt tema. Förra gången var 2011 och sedan dess så har frågats om en repris. Det kommer också bli ett uppdrag, sökande eller quest per marathonlopp och kanske också favoritfärg. Så låt jakten på åtråvärda pokaler börja!
Det var ungefär samma rutiner som vi hade motsvarande helg förra året. Gabriel hade en fäkttävling. Då passade jag på att springa ett marathon. Eftersom Gabriel skulle få göra en prestigetävling, värlsdcuptävlingen SAF-pokalen, så tänkte jag mig något fint och ärorikt också. Helst något ännu finare.
Världscupfäktning i Eriksdalshallen.
Jomen, ett olympiskt marathon, det är fint det. Jag tog tunnelbanan till Stadion...
Stadions tunnelbanestation.
...det visade sig att jag missat de olympiska spelen med 105 och ett halvt år, skidåkare hade tagit över den olympiska arenan och marathonloppet fick hålla sig bredvid Stadion. Jomen såklart, så här års är det ju vinterolympiad som gäller.
Stadion var inte riktigt redo för löpare
Enkel bana. Spring 750m, vänd, spring 750m, vänd, håll på så tills du kommit upp i en mara. För att marathondistansen ska komma precis vid vändningen utanför Stadion så springer man först 195m från Valhallavägen. Låter hur enkelt som helst. Det var det inte. Banan var en cykelbana som råkat hamna tvärsöver en backe. Det var i stort sett aldrig plant någonstans. Isfläckar, bilar, cyklister, fotgängare och hästar, fanns att tillgå som extra hinder utifall det fortfarande var för lätt. Galnaste minnet från loppet var bilisten som skickade ut sin passagerare för att stoppa löparna...
28 gånger fram och tillbaka
Vädret var väldigt bra för årstiden och banan var i stort sett isfri. Ingen formtopp. Bara tränat distans senaste två och en halv månaderna. Så vad skulle jag sätta upp för mål?
Uppdrag: Springa maran under 3.30.
Favoritfärg: Limegrön, nej jag menar svart. Aaaaaaaaaa...
Banprofilen säger allt.
Eftersom jag inte ville frysa så gick jag iväg till starten så sent som möjligt. Vi var bara två löpare där. Sen kom en funktionär och berättade att starten var senarelagd med en kvart. Skyndade mig tillbaka in i värmen inne i Stadion.
En kvart senare var det dags för ett nytt försök. Jag kände mig lite kaxig och ställde upp längst fram. Jag behövde inte vänta länge innan skottet brann av och det var dags att springa iväg.
Starten har gått. Foto: Jan Ternhag
Kom iväg ganska bra. Låg väl bland de främsta marathonlöparna. Det var väl 3 stycken som ryckte iväg direkt, och de lät jag springa. Men efter de så låg jag och ett gäng till. Eftersom halvmaralöparna hade startat 100m framför oss och millöparna ytterligare lite framför, så sprang jag ganska snart mitt i en enorm klunga. Ganska ojämn klunga kan jag tillägga.
Varvning vid ena vändpunkten. Foto: Jan Ternhag
Ner mot första vändningen tittar jag ner på klockan, en kilometerhastighet precis över fyra minuter per kilometer. Hmm. Det gick nog lite fort. Jag borde ha precis under fem minuter per kilometer för att klara min målsättning. Försökte slå av på tempot. Sen kom vändningen, som låg precis där backen var som brantast. Blev tvungen att bromsa ordentligt för att klara själva vändningen. Sen bar det iväg uppför. 4.50 min/km sa klockan. Ojdå, gick det så mycket långsammare. Kanske borde jag anstränga mig mer.
Andra vändpunkten. Foto: Jan Ternhag
Det visade sig vara väldigt svårt att med klockans hjälp hålla ett bra tempo. Det gick liksom olika fort hela tiden. Mycket olika. Jag skyller här på banprofilen. Jag hamnade dessutom helt för mig själv. Ja alltså själv var jag inte, det var fullt med löpare runtikring mig. Det var bara det att jag var rätt själv med just mitt tempo. Alltså ingen draghjälp eller farthållningshjälp att få. Hann inte med att läsa TV-skärmen vid målvarvningen heller. Så ingen hjälp därifrån. Jag valde att gå enbart på känsla. Skrev jag valde? Det enda jag valde var att fortsätta. Och det andra gav sig självt.
Jag sa ju att det fanns hästar på banan. Foto: Jan Ternhag
Sen följde några timmar då jag sprang upp och nerför den där backen. Jag visste bara på ett ungefär hur snabbt det gick och hur jag låg till placeringsmässigt. Någon gång under loppet fick jag för mig att sikta på att komma topp tio. Det kan ha varit ungefär samtidigt som jag gissade att jag låg kring tiondeplatsen. Så där roade jag mig själv genom att springa och försvara min placering. Jag hade dessvärre ingen aning om vilka jag försvarade den mot eller vilka jag behövde ta mig förbi för att klättra upp till topp tio.
Strax innan 30 kilometer fick jag plötsligt sällskap av Håkan från Brunflo. Han valde att hänga på mig när jag sprang förbi. Även om det bara varade en halv kilometer så var det väldigt skönt att få ett avbrott i sololöpandet. Jag uppskattade verkligen att han offrade en fartökning på mig.
Någonstans på sista milen kom jag på att mina försök att fixa eller försvara en topptioplacering inte fungerade så bra. De andra var antingen för långt före eller för långt efter för att det skulle gå att göra någonting åt. Som sagt jag var rätt själv om mitt tempo. Med två varv kvar, passerade jag varvningen på 2.58.06, och insåg jag att jag har en kanontid på gång. Hade inte haft någon koll innan. Nu började jag spekulera på vilken sluttid jag skulle få. Wow, jag kan ju nästan ha sexminuterstempo och ändå komma under 3.10 tänkte jag. Sen kom jag på att det inte var två kilometer kvar utan två varv, det vill säga 3 kilometer. Kan man lura sig själv en gång att det bara är två kilometer kvar, så går det utmärkt att göra det igen, så jag fortsatte att inbilla mig att varven var kilometerlånga istället. Kändes skönare så, för då var det inte så långt kvar. Och vips så var jag i mål. Tiden 3 timmar och 12 minuter, min fjärde bästa tid någonsin. Och på den banan. Mycket nöjd.
När jag kollade resultatlistan efteråt visade det sig att jag hade väldigt rätt om att ha sprungit i ett eget ingemansland. De närmsta var antingen tio minuter före eller tio minuter efter. Och så var det han som kom en minut före mig som jag aldrig märkte. Typiskt! Jag kollade resultatlistan från 2017 också, samma kille kom in på placering före mig då också. Exakt samma kille! Och ändå så sprang jag 25 minuter långsammare det året. Kan ju säga redan nu att jag siktar på revanch nästa år. Om jag nu lyckas hitta honom...
Hur det gick placeringsmässigt? Jodå en niondeplats blev det. Hade tydligen den platsen från start till mål.
Sen kollade jag vad jag fick för plats 2017. Med 25 minuter sämre tid fick jag då...
...en åttondeplats! Helt galet alltså! (2018 hade den tiden räckt till en 24:e plats)
Enligt de officiella mellantiderna passerade jag halvmaran på 1.33.25. Vilket då betyder att andra halvan gick på 1.39.
Louise ställde upp som funktionär. Foto: Jan Ternhag
På Ironmantävlingar kan man få betala några tusen extra för att en anhörig ska få ta emot en i mål och dela ut medalj. Här fick jag det gratis i och med att Louise var funktionär.
Belöningsdags. Foto: Jan Ternhag
Stolt löpare.
Efter loppet firade jag med pastaladdning tillsammans med ett gäng fäktare. Kanske inte helt optimalt, laddningen ska man ju göra innan loppet och send så blev det ju bara en massa fäktsnack där.
Hemma i Linköping, Stjärnorna på Slottet.
Som kuriosa kan nämnas att resultatet innebar ett BQ (Boston Qualification) och inte minst, ett nytt årsbästa!