|
|
23 - Ursvik Ultra LightDatum: 1 april 2011
Tänkte börja med den stora förklaringen, eller kanske snarare bortförklaringen. Jag har drabbats av den för löpare så fruktade sjukdomen maratonskräck. Anledningen är att jag efter Coasteering drabbades av att hälsenan svullnade. Sedan dess har jag dragits av allehanda vad- och hälsenebesvär. Så fort jag gjort något som skulle kunna likna ett långpass så har jag fått åtminstone rejält ont. Så hur skulle man då kunna springa ett marathon? Funderade några gånger på att springa ett under vintern, men jag vågade aldrig, utan fegade ur hela tiden. Nu kände jag att det gått alldeles för långt och att det var dags att möta min rädsla. Hittade ett lopp med mycket generösa reptider (första 30 km på 6 timmar). Om jag bara tar det riktigt lugnt så ska det väl ändå vara möjligt att genomföra... Ursvik Ultra är 75 km på små stigar och terrängspår i en skog i närheten av Stockholm City. Jag valde den lätta varianten. Bara 45 km. Fast det var inte helt lätt det heller. Banan var Extremspåret, 15 km långt, tre varv, i Ursvik, Sundbyberg. För det mesta så var spåret som vilket terrängspår som helst, visst lite backigt kanske, men ändå ungefär som ett vanligt terrängspår. För att göra spåret extremt, så hade spårkonstruktörena valt att låta spåret lämna terrängspåret och förvandlas till en liten stig som drog rätt ut i skogen. Gärna över stockar, stenar, rötter, omkullfallna träd, och förstås branta backar. Arrangörerna tycker att spåret inte är svårt nog. Så för att göra tävlingen lite mer utmanande så får man springa nattetid (start 00:00 för huvudloppet och 03:00 för lighten), och på en årstid då det nästan garanterat är blött och skitigt i skogen. Mitt hathinder var en sjö som bildads på ett gärde man skulle över. Iskallt vatten i skorna är inte min favorit direkt. Tur att det var så kallt som det var för ett gäng av lerpölarna som man skulle över hade frusit till. Tyvärr långt ifrån alla. Råkade kliva i några av dem när koncentrationen inte riktigt var på topp. Sen var det ett annat ställe där man kunde ha blivit riktigt blöt. Som tur var klarade jag mig. Det var ett vattendrag man skulle ta sig över. För att göra det lättare hade arrangören placerad några lastpallar, som nätt och jämt stack upp ur vattnet. Mellan pallarna fanns det brädor som man kunde balansera på. Sista varvet så saknades en bräda. Med ett vigt kattsprång lyckades jag på något sätt komma över ändå. Min taktik att ta det lugnt visade sig vara rätt bra när det var dags att forcera hinder. Jag kunde liksom bara skutta över, medan många av mina medtävlare trötta klev rätt ut i skiten. Sista varvet var jag antagligen piggast av alla ute i skogen. Så kändes det i alla fall. Får väl erkänna att jag inte riktigt höll mig till taktiken även om jag försökte. Första varvet gick väl en kvart för fort. Andra varvet gick bättre bara någon minut för fort. Men tredje varvet då jag i stort sett bara skulle gå, ja då gick det lika fort (eller långsamt) som första varvet. Till min ursäkt kan jag bara säga att jag har fruktansvärt svårt för att ta det lugnt. När det är tävling så vill jag liksom bara prestera. Nåväl, kom i mål bland de sista i min klass. Slagen med ungefär två timmar av segraren. Inte så lysande, men vaderna klarade sig (hyggligt i alla fall) och träningsvärken blev inte så farlig. En annan fördel med att ta det lugnt var att solen hann gå upp och man fick avsluta loppet i dagsljus. Gryningen var speciell. Det var häftigt att plötsligt börja urskilja svarta träd mot en himmel som inte var helt svart längre. Sen för varje gång man kom ut på ett gärde, så blev man förvånad över hur mycket ljusare det blivit. Efter några gärden så kunde man stänga av pannlampan. En udda sak som hände mig var att mitt ute i urskogen, mitt i mörka natten, så kommer plötsligt ett upplyst tunnelbanetåg rusande mot mig. Högst oväntat. Nix det var inte ett gäng andra löpare med pannlampor jag mötte (sådana tåg fanns det också) utan ett livs levande tunnelbanetåg. Det visade sig att den blå tunnelbanelinjen gick i en tunnel under skogen. Men mitt i skogen så var det en liten dal, såpass djup att tunnelbanan fick gå på en bro tvärsöver istället för under. Tydligen lyckades jag tajma löpningen såpass att jag lyckades möta tåget precis i sluttningen där det kom ut ur tunneln. En annan udda sak var att komma tillbaks till vintern och springa i minusgrader, med is och snö på marken. Och det när vi haft vår hur länge som helst. Bara veckan inför loppet så pendlade dagstemperaturerna mellan 10 och 15 plusgrader. Sprang i bara linne och shorts helgen innan. Men det är ju klart Stockholm ses ju som Norrland av skåningarna, och då ska väl vara kallt där också. | |
