|
|
6 - Vienna City MarathonDatum: 19 april 2009
Återigen var det dags att ge sig ut i världen som marathonturist. Den här gången var det Wien som besöktes och sprangs. Och återigen var man inte riktigt tränad inför uppgiften. Får jag skylla på två veckors halsfluss lagom inför loppet? Nähä, inte det. Jasså, skulle jag använt hela vintern för att träna. Nämen hade inte det varit lite som att fuska? Jasså, det är så de där marathonlöparna håller på. Nåväl, inte jag i varje fall. Jag får nöja mig med att jag haft intentionen att träna i varje fall. Själva loppet gick förvånansvärt bra. Jag lufsade runt lite lätt i 30 km, innan de bristande förberedelserna och den stekande solen tog ut sin rätt, och jag blev bara tvungen att gå. I själva verket var det min plan, att ta lugnt, och bara se till att jag klarade av loppet utan att slita allt för mycket. Egentligen hade jag väl inte ens tänkt att springa så långt utan sluta långt tidigare. Antagligen är det helt enkelt att låter bättre att säga att man sprang 30 kilometer än 20 kilometer. Jag kunde inte ens stå för att jag var dåligt tränad alltså och sluta i tid! Nåväl nu skulle jag bara gå de sista 12 kilometrarna till målet. Men 12 kilometer är en bra bit, det tar faktiskt en stund att avverka. Efter ett tag blev det lite långtråkigt faktiskt. Så där gick jag hade det tråkigt för mig själv Och plötsligt när jag minst anade det hade jag råkat börja springa igen. Visserligen väldigt stelt men jag sprang. - Hallå där stopp benen, vi var ju överens om att ta det lugnt nu, var vi inte? Tydligen inte, för benen bara fortsatte. Snart hade de övergått till ett rätt normalt lunkande. Jaha då får jag väl springa de sista sex kilometrarna då. Det är väl bara att hoppas att man inte mår alltför pyton efteråt. Äh, det är bara några kilometer, det klarar sig nog. Men benen hade nya spratt på gång, med cirka en kilometer kvar så plötsligt ökar de på farten ordentligt. Tydligen hade de blivit inspirerade av musiken som spelades där. - Men hallå där, stopp! - Jag blir ju alldeles andfådd, sluta nu! Men benen slutade inte de bara fortsatte trumma på. Började känna mig plågad av farten, men det var inget att göra något åt, benen lydde ändå inte, så det var bara att bita ihop. - Äntligen, där har vi målet! Men vad gör benen nu, nu lägger de in en spurt. - Sluta det gör ju ont! Benen fortsatte obarmhärtigt ändå, hela vägen ända in över mållinjen. Och när jag tänker efter så hade nog benen rätt på något konstigt sätt, för det är ändå en rätt härlig känsla att dra på lite granna! |
|
