73 - Vikbovändan
Datum: 11 augusti 2018
Min tid: 4.40.08
Marathonpassering: ca 4.24
Väder: Mestadels sol, 23 grader, 2m/s SO
Jag tänkte se till att mitt jubileum för 75 marathon hamnar på rätt lopp, och behövde ytterligare ett marathon för den sakens skull. Bara genomföra alltså, usch vad tråkig jag är. Loppet var i alla fall roligt.
Uppdrag på Vikbovändan: Se till att genomföra.
Banan var placerad mitt ute i ingenstans. Ingenstans ligger några mil öster om Norrköping. Området heter egentligen Vikbolandet, men ingenstans är lite mer beskrivande. Start och mål låg i Östra Husby, vid typ det enda huset, ICA-affären. Banan var sedan en enda lång slinga. Nästan. För att göra det lite mera spännande hade man lagt in fem avstickare av varierande längd. Landskapet man sprang igenom bestod av idel odlingslandskap. Tre varianter på att genomföra loppet fanns, löpning, cykel, och duo. Duo var en blandning av löpning och cykel, man skulle vara två personer och en cykel, sen skulle man ta sig runt hela banan genom att turas om att springa respektive cykla.
Karta över Ingenstans.
Tog det mycket lungt redan från start. Passade på att prata med både nya och gamla bekanta. Socialt, trevligt och så får det tiden att gå. Åker efter åker passerades. Gård efter gård passerades. Tills vi kom fram till en gård där vi var tvunga att stanna. Här bjöds det på chips, russin, allehanda godis och öl. Det visade sig att på vätskekontrollerna så bjöd man på det som tillverkades på gården. Hade de kor så kunde de bjuda på ost. På en annan gård bjöd de på glass. På kalkongården bjöd de på kalkon. Och så vidare... Jag var glad att ingen vätskekontroll låg vid en kyrkogård, då hade man säkert fått något gammalt ruttet kött. Men, vänta det gjorde ju en kontroll... Hmm, det där röda vi fick att dricka måste alltså ha varit nattvardsvinet! I vilket fall som helst så lyckades jag tappa bort mitt sällskap vid den första gårdskontrollen. Jag minns inte riktigt hur, men det kan ha berott på ölen.
Jag hade redan passerat 10km, så det kanske var lika bra att jag fick klara mig på egen hand. Det gick något snabbare. Hade antagligen lite för bråttom att nå målet. Jag fortsatte att passera gårdar. Lite mera backar på den här biten. Jag kom på att en bra taktik borde vara att jogga vidare till 21 kilometer och att sedan hålla mig till att mestadels gå och bara springa bitvis. Borde göra så att jag inte blev så trött.
Fast vid 19 kilometer blev jag ifattsprungen av ett par i duoklassen, som var med i klungan jag höll ihop med tidigare. Eftersom jag jag hunnit få lappsjuka vid det här laget var jag glad att sällskap. Jag bubblade på och hjälpte till med att dra. Gick klart snabbare nu. Gjorde sällskap tills de växlade löpare. Vilket var vid dryga 26 kilometer. Just ja, jag skulle gå hade jag ju tänkt. Det råkade visst bli senare än jag tänkt mig.
Fikarast för marathonarbetare. Foto: Martin Lundell
Sen hände inget mer spännande. Jag följde planen och varvade gång med lite jogg. Eller lite spännande var det. På ett ställe blev jag jagad av en struts. Vad gjorde jag mer. Jo, jag hejade på andra löpare. De där avstickarna visade sig bra på det sättet. Man mötte många andra deltagare att hälsa på. Trött och sliten blev jag visst också. Det ingick inte i planen.
Ost och vinprovning. Det blev visst ost och sportdrycksprovning. Foto: Nollelva
Håller man på tillräckligt länge så når man målet till slut. Det gjorde jag denna gång också. Jag fick en medalj som bestod av en flaska rapsolja. Säkert en lokal delikatess det med. Och så småningom fick jag mig en segerskål i graalen jag så påpassligt tagit med mig. Och snipp, snapp, snut så var maran slut.
Titta, vad står det på skylten? Superman!